8. varannan natt

Som framgår av tidigare inlägg så har Leo inte världens bästa sömn, något som gått ut över mig och hans mamma, då vi fått trösta och mata oräkneliga gånger. Nu är det bara två-tre gånger per natt men upp till han var ett halvt år gammal så var fem-sex gånger inte helt ovanlig.

I början gjorde vi som de flesta andra, hans mamma tog hela smällen, det är ju hon som sitter på maten när Leo ammade. Men hur stark och underbar hon än är, och det är hon verkligen, så tog hon oerhört med stryk av att aldrig få sova ut. Som alla människor gör. Då Leo sov mellan oss i dubbelsängen så vaknade också jag de flesta gångerna. Vårt förhållande tog stryk, du blir till slut ett monster av att aldrig få sova. Vi blev sämre föräldrar, vårt tålamod med skrik blev allt sämre av spända nerver.

Vårt sätt att lösa detta var att dela upp nätterna oss emellan. Varannan natt sov jag med Leo i vårt sovrum och Leos mamma kunde sova ut i vårt gästrum. Nästa natt gjorde vi tvärt om. När jag hade nattpasset pumpade vi ut bröstmjölk som jag gav med nappflaska. När Leo inte längre ville ta bröstet, efter en antibiotikakur hos hans mamma som troligtvis gav ”rälig” smak på bröstmjölken, fortsatte vi samma system med ersättning och spädbarnsvälling. När mormor kom på besök så sov hon ibland över och tog ett nattpass.

Vid besök hos min familj över jul lämnade vi över Leo till sin farfar och sin farmor vid sju när han vaknade, och somnade om tillsammans, sovmorgon mmmm…

Leo har sedan några veckor tillbaka flyttat in i sitt eget rum och sover nu i egen säng. Hans mamma och jag sover äntligen tillsammans igen. Vi tar fortfarande varannan natt.

Men Leos mamma fick av några av sina medsystrar höra saker som att ”jag skulle inte kunna tänka mig lämna bort mitt barn över natten” när vi tidigare delade upp nätterna. Som om Leos mamma var sämre, som om hon inte tyckte lika mycket om sitt barn genom att hon inte alltid tog nätterna? Det är även en förolämpning mot papporna, är vi sämre på att vårda våra barn än mammor? Och det gör mig fundersam.

Leos mamma och jag mådde mycket bättre av vår lösning, genom att vi i alla fall fick sova ut varannan natt. Vår relation till varandra blev bättre. Leo bondade med sin pappa genom att jag fanns där varannan natt och han är nu helt trygg med mig, lika trygg som med sin mamma. Han är även trygg med andra människor, troligtvis genom att det också funnits andra där, som t ex hans mormor, hans farmor och hans farfar. Jag tror att de mammor som försöker bära hela bördan själv gör orätt både åt sig själv, åt sitt barn och sin partner. Ni själva blir tröttare och ni får sämre ork med ert barn. Er glädje över att vara föräldrar riskerar att minska. Barnet bondar senare med sin pappa och vi pappor blir inte lika delaktiga och förstående som om vi får vara med och bära bördan.

Så i mina ögon är det Leos mamma som är den bästa mamman, både för sig själv, för Leo och för mig, bättre än en mamma som inte kan tänka sig att släppa in pappan.