1. Första inlägget

Ser ni den underbart vackra bebisen till höger? Han heter Leo, föddes i september 2006 och är mitt första barn.

Jag som skriver heter Thomas och jag fyllde 35 år (!) för en knapp vecka sedan.

En av presenterna på min födelsedag kom från min mamma, Leos farmor, en liten bok som hette Hemliga Pappan.

Boken innehöll bloggtexter från en nybliven pappa i Lund, som på ett underbart sätt sätter ord på sina upplevelser som nybliven pappa. Boken innehåller hans funderingar, från det att han fick veta att han skulle bli pappa till dess han började sin papapledighet.

Inspirerad av Hemliga Pappan har jag bestämt mig för att testa bloggen som ett sätt att skriva ner mina egna tankar kring vår son Leo och hur jag upplever att det är att ha blivit pappa. Syftet är många, alla mer eller mindre själviska. Ett syfte är dagbokens, att i efterhand kunna minnas hur det var när Leo växte upp. Ett annat är så att kunna dela med mig till Leo av dessa texter när han blir lite äldre. Jag vet att jag tycker det är jättespännande att prata med min pappa, Leos farfar, om hur det var för honom att bli pappa. Leos farfar har sedan åtta månader en son som har en son. Leos farmor har ett barn som har ett barn. Jag och mina föräldrar delar upplevelsen av att vara föräldrar, något som inte kan beskrivas, bara just - upplevas.

Förhoppningsvis blir även Leo pappa en dag. Kanske kan han då hitta något stänk av visdom bland dessa texter. I alla fall så kommer han att märka hur mycket hans pappa älskar honom, det kommer att skina igenom i raderna... Sist men inte minst så kan denna blogg vara ett sätt för mina släktingar att följa Leos utveckling. För Leos pappa är både glömsk och disträ, och kanske glömmer att berätta för dem om de där små guldkornen av upplevelser som dyker upp varje dag...

Som att när Leo skall läggas sig i sin spjälsäng så håller jag honom över ryggen med ena handen och fluffar till hans kudde med den andra. En liten fluffning som inte är nödvändig men ett tecken på ömhet, ni som älskar någon vet vad jag menar.

Som att Leo sedan några veckor kryper. Nåja, det är mer ålning medelst hasning än att krypa men fort går det!

Som att kurragömma-tittut just nu är det roligaste som finns. Det går till så att jag lägger mig ner och backar bakom ett hörn eller bakom en dörr. Leo ålar framåt och försöker få syn på sin pappa. När han ser mig kastar jag mig fram och skriker (lagom högt) "TITTUT"!! Leendet och skrattet, Leos hesa och lite kluckande skratt, gör mig varm i magen, får mig att känna mig som en bra pappa.

Som att Leo inte gillar solen i ögonen när vi går barnvagnspromenader. Nu i juni är det mycket sol! Då försöker jag alltid gå på ett sådant sätt att jag skuggar Leo, så att min son skall uppskatta våra promenad lite mer.

Som att när jag kommer hem från jobbet och Leo hör min röst börjar huvudet nästa spinna på honom, var är pappa?! Att se honom spricka upp i ”pappa du är hemma!!-leendet” suddar för några sekunder bort hela världen runt omkring mig och allt känns bra, jättebra.