Leo är inte bara vårt barn. Han är även ett barnbarn. Ett barnbarnsbarn. Fyra generationer lever idag. Vi har tur, en avlägsen släkting har släktforskat. Så vi har namn, och lite bakgrund, om Leos släktingar tillbaka till 1600-talet. Leo själv är den 10:e generationen efter skräddarmästare Jeppe Persson ifrån Linderöd.
Vi håller fortfarande på att inreda Leos rum. Men en av tavlorna kommer att bli hans släktträd. Jag gillar att titta på det ibland. Som en lång kedja av familj. Släkternas gång. Hur var de, Leos och mina förfäder som jag aldrig kunde träffa? På ett sätt har Leo gjort dem odödliga, fört deras arv vidare. Förhoppningsvis blir Leo själv pappa en dag. Och kanske, kanske sitter någon annan om drygt 300 år och läser Leos namn på ett släktträd och undrar vilken sorts människa han var?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vilken fin idé. Om jag hade haft ett släktträd på min vägg när jag var liten hade jag nog tittat på det ofta. Min morfar har släktforskat och jag har sett hans uppritade släktträd bara någon gång, men jag minns att det var en speciell känsla att titta på alla obekanta namn som på något vis är förbundna med mig själv fastän jag inte alls kände dem.
Jag känner också så där. Jag spenderade hela förra sommaren med att släktforska. Från en liten familj har jag plötsligt hittat vårt adliga(!) namn, fått kontakt med släktingar jag inte visste att jag hade, upptäckt att det finns X hundratal släktingar... det känns så sjukt. Och jag undrar samma sak som du: vilka var de? De är jag, jag är de.. och någon gång kommer mina ättlingar undra samma sak..
det är otroligt.
En av våra äldsta släktingar gick bort i höstas och helt plötsligt blev vi sittande med alla papper och foton om släkten. Tyvärr står det inte på så många foton vilka de föreställer, och det är jättesynd. Att det är släkt DET ser vi (det finns några synnerligen karakteristiska släktdrag..;)). Det är tråkigt att inte veta vilka människorna var, vad de gjorde, var de bodde osv.
Släktforskning är kul. Ett problem brukar dock vara att åskådliggöra ett släktträd grafiskt då man kommit en bit. Vissa grenar blir jättestora, andra korta då man kör fast i forskningen. Det är klart, ska man göra en tavla så kan man ju "frisera" trädet så att man bara tar med det som passar in. Annars rekomenderar jag att man lägger in släktinfon i ett program. Jag använder mig av programmet "Min släkt" som fungerar utmärkt, http://www.dannbergsdata.se/
Då kan man också lägga in kommentarer, fotografier etc på de släktingar man hittar.
/Z
Skicka en kommentar