Jag växte upp i en mycket trygg och kärleksfull miljö. Kärleken till och från min familj; min mamma, min pappa och mina bröder fanns där alltid. Utöver dem fanns farmor, farfar, moster och kusiner på nära håll. Så kärleken blev något naturligt jag inte tänkte på eller reflekterade över, den bara fanns där, som en naturlig del av livet.
När jag blev större och började träffa töser, så var det en annan sorts kärlek. Passionerad, påtaglig och växlande mellan himmel och helvete beroende på hur förhållanden utvecklade sig. Första gången ett förhållande tog slut var jag under isen i flera månader efteråt.
Men den stora aha-upplevelsen över skillnaden mellan kärleken till en partner och till ditt barn har jag upptäckt först nu när Leo kommit till världen. Det är villkorslösheten. Vad än Leo gör så känner jag instinktivt att jag alltid kommer att älska honom, utan villkor. Det är detta som är skillnaden med kärleken till Leos mamma, utöver lusten såklart. Om jag en dag kommer hem som aktiv nazist, eller börjar vara otrogen, eller plågar djur, så kommer kärleken mellan oss att dö förr eller senare. Det finns alltid villkor kärlek mellan två partners.
De villkoren finns inte i min kärlek till mitt barn. Även om jag skall gör allt jag kan för att Leo blir en god människa så kan jag aldrig sluta älska honom, vad han än gör och hur illa jag än kan tycka om hans val. På samma sätt som jag aldrig kan sluta älska min mamma, min pappa eller mina bröder. Kärleken till Leo är samma sorts kärlek jag växte upp med, den som alltid fanns där och som jag tog för givet men som jag aldrig tänkte på. Och som jag är förundrat tacksam över när jag idag tänker tillbaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag säger det igen: du skriver underbart vackert. Inte bara innehållet, utan även hur du lägger upp det.. ditt skrivande har det där "lilla extra". Sluta inte blogga, snälla.
Sa sant som det var sagt! Och lustigt nog fick vi ett typexempel pa det igar da en av vara kompisar traffade sin pappa igen efter 20 ar. Pappan lamnade familjen nar J var 12 ar och vi runt omkring har svart att forsta att J tycker att det ar sa fantastiskt att pappan plotsligen fick ha kontakt igen. For oss ar det ju latt att tycka att pappan varit en skit och inte fortjanar en andra chans, men for J ar det en drom som har besannats att hans pappa antligen hort av sig igen. Den villkorslosa karleken! Sa ar det verkigen!
Du skriver jättebra! Fortsätt! Jag vill läsa mer!
Skicka en kommentar