När det inte räckte med att trycka på magen hos Leos mamma gav läkaren order om sugklocka. Fortfarande utan bedövning. Med ett par kraftiga ryck i sugklockans handtag, som fick hans mamma att krökas av smärta, kom Leo till världen. Klockan var 15.26. Det hade gått nästa tre dygn sedan vattnet gick och ca 19 timmar från att värkarbetet satte igång på allvar.
Barnmorskan la honom på sin mammas bröst och bredde en handduk över. Hans ansikte och kropp var i en dovt röd färg som stod i skarp kontrast mot sin mammas bleka. Jag minns att båda flämtade. Vi andra stod runt omkring sängen. Jag vågade knappast andas för att inte störa.
De båda tog igen sig tillsammans i kanske en halv minut. Sedan viskade hans mamma bakom slutna ögon ”vad blev det för något?”. Barnmorskan log och sa ”det får ni se efter själva”. Vi tittade efter och det var en pojke. Jag gick fram och pussade Leos mamma på kinden. Hon log svagt, fortfarande med ögonen slutna.
Vår son lyfte långsamt på huvudet och tittade kisande först till vänster sen till höger. Sen sjönk huvudet tillbaka. Jag klappade honom på huvudet, så försiktigt jag bara kunde, så lätt att jag inte vet om han kände det.
Barnmorskorna hjälpte till förbereda navelsträngen som jag sedan klippte av.
Dessvärre ville inte moderkakan komma ut, livmodern för Leos mamma var som sagt helt slut. Efter en timmes fruktlösa försök vill förlossningsläkaren gå in med handen i vaginan och slita loss moderkakan, det åtgärden har något latinskt namn som jag glömt. Jag såg hur rädd Leos mamma var för detta, hon hade tydligen läst att detta var något synnerligen otrevligt. Nu gjorde jag min egentliga enda insats under hela förlossningen. Jag frågade om detta inte gick att åtgärda via operation. Jo, så gjorde man normalt men just nu var det kö till operation. Jag tolkade läkarens kroppsspråk som ett försök att ”bespara” vad hon tyckte var en onödig operation och på så vis stöka till op-kön.
Då la jag armarna i kors och deklarerade att antingen var detta ofarligt och då kunde vi vänta på vår tur eller var det farligt och Leos mamma skulle prioriteras i operationskön framför mindre akuta operationer. Och vips så fanns det ett operationsrum, det är farligt att gå med moderkakan kvar i kroppen för länge, förgiftning och infektioner kan bli följden.
Två sjuksköterskor kom och hämtade sängen som Leos mamma låg på och skjutsade iväg henne till operationsrummet. Barnmorskorna gratulerade och gick ut. Helt plötsligt var jag ensam kvar i rummet med mitt barn. Hallå, vad gör jag nu!? Var finns en manual!?
Det enda jag kunde komma på var att barn skall hållas varma. Kroppsvärme borde fungera? Jag satte mig i sacco-säcken. Tog av min t-shirt och la mitt nyfödda barn, bara minuter gammal, mot mitt bröst. Han kändes varm. I brist på handdukar och filtar svepte jag in oss båda med ett lakan. La försiktigt hans huvud åt sidan, jag minns att jag var livrädd att han skulle lägga näsa och mun mot min bröstkorg och kvävas. Så satt vi bara där. Far och son, kropp mot kropp. Leo var vaken i kanske 30 min. Gav inte ett ljud ifrån sig, bara andades ganska hastigt. Några gånger tittade han på mig. Jag tittade mest förundrat och satt så stilla jag kunde. Kände min sons andedräkt mot mitt bröst. Sen somnade han. Jag satt kvar i kanske en halvtimme till, ville inte störa, hade ingen aning om vad jag skulle göra.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma den timmen.
Sedan försiktigt reste jag mig. Gick ut i sjukhuskorridoren utanför. Ville bara visa upp Världens Vackrast Bebis för Allt och Alla i Hela Världen. En barnmorska såg mitt förvirrade tillstånd, hon hjälpte mig in i ett av de rum som var avsedda att användas efter förlossningen. Minns att det stod en stor dubbelsäng där, en fåtölj i ett hörn, dämpade färger. Hon trollade fram en liten bebissäng på hjul med höga kanter i genomskinlig plast. Vi satt oss att vänta på hans mamma. Kände mig till viss del lurad, jag hade sett fram emot den här stunden att välkomna honom tillsammans med hans mamma och nu var hon nersövd. En av barnmorskorna som varit med under förlossningen kom och gratulerade, tvättade rent Leo och gjorde några standardkontroller. Räknade tår bland annat. Jodå, allt såg bara prima ut. Han var 49 cm lång och vägde 3 290 gram.
Tack vare en idiotisk administrativ miss låg hans mamma kvar onödigt länge på uppvaket men till slut så kom hon äntligen till mig och Leo. Vi fick cider och lite mat. Storögt låg vi tillsammans i sängen och tittade på miraklet som var vårt barn. Försökte få honom att ta bröstet, efter lite trugande gick det. Jag ringde hem till våra familjer, Leos farmor var vid det laget halvt i upplösning eftersom jag inte hört av mig på så länge. Jag hade lovat Leos mamma att inte ringa förrän hon var tillbaka… Stort jubel över den nytillkomna generationen, den första i min släkt på drygt 25 år. Jag la mig ner i sängen. Och somnade.
Barnmorskan la honom på sin mammas bröst och bredde en handduk över. Hans ansikte och kropp var i en dovt röd färg som stod i skarp kontrast mot sin mammas bleka. Jag minns att båda flämtade. Vi andra stod runt omkring sängen. Jag vågade knappast andas för att inte störa.
De båda tog igen sig tillsammans i kanske en halv minut. Sedan viskade hans mamma bakom slutna ögon ”vad blev det för något?”. Barnmorskan log och sa ”det får ni se efter själva”. Vi tittade efter och det var en pojke. Jag gick fram och pussade Leos mamma på kinden. Hon log svagt, fortfarande med ögonen slutna.
Vår son lyfte långsamt på huvudet och tittade kisande först till vänster sen till höger. Sen sjönk huvudet tillbaka. Jag klappade honom på huvudet, så försiktigt jag bara kunde, så lätt att jag inte vet om han kände det.
Barnmorskorna hjälpte till förbereda navelsträngen som jag sedan klippte av.
Dessvärre ville inte moderkakan komma ut, livmodern för Leos mamma var som sagt helt slut. Efter en timmes fruktlösa försök vill förlossningsläkaren gå in med handen i vaginan och slita loss moderkakan, det åtgärden har något latinskt namn som jag glömt. Jag såg hur rädd Leos mamma var för detta, hon hade tydligen läst att detta var något synnerligen otrevligt. Nu gjorde jag min egentliga enda insats under hela förlossningen. Jag frågade om detta inte gick att åtgärda via operation. Jo, så gjorde man normalt men just nu var det kö till operation. Jag tolkade läkarens kroppsspråk som ett försök att ”bespara” vad hon tyckte var en onödig operation och på så vis stöka till op-kön.
Då la jag armarna i kors och deklarerade att antingen var detta ofarligt och då kunde vi vänta på vår tur eller var det farligt och Leos mamma skulle prioriteras i operationskön framför mindre akuta operationer. Och vips så fanns det ett operationsrum, det är farligt att gå med moderkakan kvar i kroppen för länge, förgiftning och infektioner kan bli följden.
Två sjuksköterskor kom och hämtade sängen som Leos mamma låg på och skjutsade iväg henne till operationsrummet. Barnmorskorna gratulerade och gick ut. Helt plötsligt var jag ensam kvar i rummet med mitt barn. Hallå, vad gör jag nu!? Var finns en manual!?
Det enda jag kunde komma på var att barn skall hållas varma. Kroppsvärme borde fungera? Jag satte mig i sacco-säcken. Tog av min t-shirt och la mitt nyfödda barn, bara minuter gammal, mot mitt bröst. Han kändes varm. I brist på handdukar och filtar svepte jag in oss båda med ett lakan. La försiktigt hans huvud åt sidan, jag minns att jag var livrädd att han skulle lägga näsa och mun mot min bröstkorg och kvävas. Så satt vi bara där. Far och son, kropp mot kropp. Leo var vaken i kanske 30 min. Gav inte ett ljud ifrån sig, bara andades ganska hastigt. Några gånger tittade han på mig. Jag tittade mest förundrat och satt så stilla jag kunde. Kände min sons andedräkt mot mitt bröst. Sen somnade han. Jag satt kvar i kanske en halvtimme till, ville inte störa, hade ingen aning om vad jag skulle göra.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma den timmen.
Sedan försiktigt reste jag mig. Gick ut i sjukhuskorridoren utanför. Ville bara visa upp Världens Vackrast Bebis för Allt och Alla i Hela Världen. En barnmorska såg mitt förvirrade tillstånd, hon hjälpte mig in i ett av de rum som var avsedda att användas efter förlossningen. Minns att det stod en stor dubbelsäng där, en fåtölj i ett hörn, dämpade färger. Hon trollade fram en liten bebissäng på hjul med höga kanter i genomskinlig plast. Vi satt oss att vänta på hans mamma. Kände mig till viss del lurad, jag hade sett fram emot den här stunden att välkomna honom tillsammans med hans mamma och nu var hon nersövd. En av barnmorskorna som varit med under förlossningen kom och gratulerade, tvättade rent Leo och gjorde några standardkontroller. Räknade tår bland annat. Jodå, allt såg bara prima ut. Han var 49 cm lång och vägde 3 290 gram.
Tack vare en idiotisk administrativ miss låg hans mamma kvar onödigt länge på uppvaket men till slut så kom hon äntligen till mig och Leo. Vi fick cider och lite mat. Storögt låg vi tillsammans i sängen och tittade på miraklet som var vårt barn. Försökte få honom att ta bröstet, efter lite trugande gick det. Jag ringde hem till våra familjer, Leos farmor var vid det laget halvt i upplösning eftersom jag inte hört av mig på så länge. Jag hade lovat Leos mamma att inte ringa förrän hon var tillbaka… Stort jubel över den nytillkomna generationen, den första i min släkt på drygt 25 år. Jag la mig ner i sängen. Och somnade.
1 kommentar:
Tack för att du delar med dig! Har läst några mammors versioner av förlossningen så det är roligt att höra från pappan också och du har skrivit det väldigt bra.
//snart en mamma...
Skicka en kommentar