Detta kommer troligtvis att bli mitt Opus Magna vad gäller inlägg på min blogg. För jag tänkte försöka komma ihåg hur det var när Leo kom till oss och vad jag kände då. Men nu när jag kollar, blev det fem hela A4 sidor. Så jag kommer att publicera det i tre delar, så det blir lättare att läsa. Tar en om dan de kommande tre dagarna.
Leo var beräknad att anlända den 20 september 2006. Det var vårt första barn, och det är vanligt att förstföderskor går över tiden, så vi tog dock det datumet med en nypa salt. Onsdagen 20:e kom och den 20:e gick. Ingenting.
På torsdagskvällen åt vi en god bit kött och Leos mamma tog ett halvt glas rött vin till maten, en väninna till henne hade tipsat om detta som ett säkert sätt att få igång förlossningen. Det var nu den 21:a september.
Natten kom, jag gick och la mig, Leos mamma satt uppe och läste i en bok. Jag hade just somna när hon kom in. ”Thomas, jag tror att vattnet har gått.” Om någon hade hällt en spann kallt vatten över mig kunde det inte ha haft mer uppiggande effekt än de få orden. Leos mamma ringde till BB Stockholm på Danderyds Sjukhus, där vi hade platsgaranti. Under tiden kontrollerade jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att våra väskor var packade, att bilnycklarna fanns där de skulle och att bilen stod kvar där jag mindes. BB Stockholm sa att vi kunde komma in om vi var oroliga men Leos mamma var cool. Tillsammans gick vi och la oss igen. Alla mina kläder låg förberedda i ordning så jag kunde klä mig på några sekunder.
Efter några timmars sömn så gick vi upp och åt en stabil fredagsfrukost. Det var nu den 22:a. Skickade en e-post till kollegan på jobbet att han måste täcka för mig under fredagens möte. Sen satte vi oss i bilen och åkte. Vägen till BB Stockholm hade jag övningskört flera gånger, den kunde jag i sömnen. 12 minuter tog det normalt men jag bedömde att jag kunde pressa tiden till 7-8 om nöden så krävde.
Väl där blev vi tilldelade ett litet rum utanför själva avdelningen, vi var inte ensamma om att komma in denna morgon… En barnmorska fäste elektroder på stora magen, jodå allt såg ut som det skulle. Men Leo verkade inte ha någon brådska att komma ut. Vilket var helt normalt. Vi fick en ny tid för återbesök ett dygn senare och åkte hem igen. Lite snopet kändes det.
Hemma så städade vi av lägenheten så det skulle vara fint när vi kom hem med vår bebbe. Kompisen PG kontaktades, kunde han tänka sig att sova över när det blev skarpt läge och ta hand om katten Stig? Jodå, inga problem. Fredagen gick mycket långsamt.
Lördag morgon kom, nu var det den 23:a sept. Tog en dusch, den sista på några dagar skulle det visa sig. Vi åkte tillbaka till BB Stockholm. Samma lilla rum, till höger om hissarna just innan ingången. Fortfarande starka hjärtljud men låg aktivitet. Som sin pappa en lördagsmorgon ungefär. Det var bara att åka hem igen. Lördagen gick ännu långsammare än fredagen.
På lördagskvällen var det ny kontroll. Leos mamma hade nu känning av värkar men de klingade av när vi kom fram till BB Stockholm. Allt var som tidigare, bra hjärtljud, inte mycket action i övrigt. Mellan att vattnet går och förlossningen startar är barnet, och mamma, extra utsatt för infektioner. Det bestämdes därför att om inte förlossningen startat av sig själv inom det närmsta dygnet så skulle det hela startas med hjälp av stimulerade dropp. Vi åkte hem igen. Det hade nu snart två dygn, två frustrerande dygn av väntan, från det att vattnet gått.
Sent på lördagskvällen den 23:e så slog dock värkarna till med kraft. Leos mamma låg dubbelvikt av smärta. Lite innan midnatt stöttade jag henne ut till bilen, la henne i baksätet och körde iväg. När vi kom fram hade de skyltat om till infarten, jag körde fel. När jag fick köra tillbaka via några vägbulor svor Leos mamma ilsket åt den stressade pappan. Värkar tvingade oss att stanna bilen bara några hundra meter från entrén. Släpandes på våra väskor kom vi slutligen upp till BB Stockholm, Leos mamma stöttade sig på mig, hon hade svårt att gå.
Leo var beräknad att anlända den 20 september 2006. Det var vårt första barn, och det är vanligt att förstföderskor går över tiden, så vi tog dock det datumet med en nypa salt. Onsdagen 20:e kom och den 20:e gick. Ingenting.
På torsdagskvällen åt vi en god bit kött och Leos mamma tog ett halvt glas rött vin till maten, en väninna till henne hade tipsat om detta som ett säkert sätt att få igång förlossningen. Det var nu den 21:a september.
Natten kom, jag gick och la mig, Leos mamma satt uppe och läste i en bok. Jag hade just somna när hon kom in. ”Thomas, jag tror att vattnet har gått.” Om någon hade hällt en spann kallt vatten över mig kunde det inte ha haft mer uppiggande effekt än de få orden. Leos mamma ringde till BB Stockholm på Danderyds Sjukhus, där vi hade platsgaranti. Under tiden kontrollerade jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att våra väskor var packade, att bilnycklarna fanns där de skulle och att bilen stod kvar där jag mindes. BB Stockholm sa att vi kunde komma in om vi var oroliga men Leos mamma var cool. Tillsammans gick vi och la oss igen. Alla mina kläder låg förberedda i ordning så jag kunde klä mig på några sekunder.
Efter några timmars sömn så gick vi upp och åt en stabil fredagsfrukost. Det var nu den 22:a. Skickade en e-post till kollegan på jobbet att han måste täcka för mig under fredagens möte. Sen satte vi oss i bilen och åkte. Vägen till BB Stockholm hade jag övningskört flera gånger, den kunde jag i sömnen. 12 minuter tog det normalt men jag bedömde att jag kunde pressa tiden till 7-8 om nöden så krävde.
Väl där blev vi tilldelade ett litet rum utanför själva avdelningen, vi var inte ensamma om att komma in denna morgon… En barnmorska fäste elektroder på stora magen, jodå allt såg ut som det skulle. Men Leo verkade inte ha någon brådska att komma ut. Vilket var helt normalt. Vi fick en ny tid för återbesök ett dygn senare och åkte hem igen. Lite snopet kändes det.
Hemma så städade vi av lägenheten så det skulle vara fint när vi kom hem med vår bebbe. Kompisen PG kontaktades, kunde han tänka sig att sova över när det blev skarpt läge och ta hand om katten Stig? Jodå, inga problem. Fredagen gick mycket långsamt.
Lördag morgon kom, nu var det den 23:a sept. Tog en dusch, den sista på några dagar skulle det visa sig. Vi åkte tillbaka till BB Stockholm. Samma lilla rum, till höger om hissarna just innan ingången. Fortfarande starka hjärtljud men låg aktivitet. Som sin pappa en lördagsmorgon ungefär. Det var bara att åka hem igen. Lördagen gick ännu långsammare än fredagen.
På lördagskvällen var det ny kontroll. Leos mamma hade nu känning av värkar men de klingade av när vi kom fram till BB Stockholm. Allt var som tidigare, bra hjärtljud, inte mycket action i övrigt. Mellan att vattnet går och förlossningen startar är barnet, och mamma, extra utsatt för infektioner. Det bestämdes därför att om inte förlossningen startat av sig själv inom det närmsta dygnet så skulle det hela startas med hjälp av stimulerade dropp. Vi åkte hem igen. Det hade nu snart två dygn, två frustrerande dygn av väntan, från det att vattnet gått.
Sent på lördagskvällen den 23:e så slog dock värkarna till med kraft. Leos mamma låg dubbelvikt av smärta. Lite innan midnatt stöttade jag henne ut till bilen, la henne i baksätet och körde iväg. När vi kom fram hade de skyltat om till infarten, jag körde fel. När jag fick köra tillbaka via några vägbulor svor Leos mamma ilsket åt den stressade pappan. Värkar tvingade oss att stanna bilen bara några hundra meter från entrén. Släpandes på våra väskor kom vi slutligen upp till BB Stockholm, Leos mamma stöttade sig på mig, hon hade svårt att gå.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar