117. vågor mot sandstranden

När Leo och jag vaknar efter eftermiddagsluren hörs vågor slå mot långrunda sandstränder, som srtäcker sig milslångt bort. Vinden för med sig en saltmättad doft av tång som vilar på klippor. Solen går ner i havet och inte över land.

Från vardagsrummet hörs brottstycke av ett samtal:
...mög...håssor...rullebör...päremos...fårsa di blåe...

Någon säger ”jo men jag tror verkligen att Hammarby vinner bandyfinalen i år” – varpå alla kollapsar hysteriskt skrattande. I köket står ett kylskåp som fylls av pålägg utan att jag gör något.

Har vi dött och kommit till himmelen? Nästan, vi är framme hos Leos farmor och farfar i Skälderviken i nv Skåne! Här skall vi, eller snarare Leo, skämmas bort i dagarna fem. Vill ni träffa mig får ni således vänta tills på måndag kväll, vi kommer till Bromma Flygplats 18.40 om någon harlust att skjutsa oss hem! ;-)

116. Signaler (gästinlägg)

I alla barn- och sömn- och barn-och-sömn böcker pratas det om hur svårt det är att få barnen att somna på kvällen. Just detta problem har vi i alla fall inte. När det är dags, så lägger vi honom ner och så somnar han. Ibland kan det ta fem-tio minuter om han är uppe i varv. Så där har vi tur! Hur vet man när det är dags då? Jo i alla dessa böcker står det att man ska försöka tyda barnets signaler som visar att det är trött. Det står också att detta kan vara mycket svårt. Ha! När Leo börjar bli trött, så knatar han bort till sin säng och drar fram snuttefilten som ligger där. Sedan sträcker han sig upp och tar fram nappen som ligger i bokhyllan. Sedan sätter han sig i en liten hög och ger oss blicken som säger; Näe, nu orkar jag inte med det här längre! Tydligare signal går väl inte att få!

Nu har Leo och hans pappa åkt iväg till Skåne på några dagar. Leos mamma räknade timmarna till de skulle åka, eftersom hon dels är förkyld, dels har en uppsats att skriva. Å vad skönt det var när de åkte. Men å, vad tomt det börjar kännas redan! Tur att man har katten…

115. Desperationsköp (gästinlägg)

Vad gör man inte för att få sova?

Spinner vidare på sömnen (eller bristen på sådan) som finns i familjen just nu…

Följande två desperationsinköp har gjorts av Leos mamma på Claes Olsson:

1, En blå lavalampa. I den senast införskaffade boken om hur man får små barn att sova står det att ”ett svagt blått sken kan verka sövande på små barn”. Detta i kombination med att Leos mamma aaaaldrig fick den lavalampa hon så hett önskade sig som barn, gjorde att den raskt åkte ner i varukorgen. Inte för att vi egentligen tror att det kommer att fungera, men vad gör man inte i ren desperation…

2, Ett par hörselskydd. Leos mamma har till slut kommit på att de vanliga gula små hörselpropparna som finns att köpa på bland annat apoteket är rätt så värdelösa. Jo visst, ljudet dämpas något – men allvarligt talat – de är för amatörer. Med amatörbarn som inte kommer upp i någon större ljudvolym. Nu är det minsann dags för de tyngre grejorna. Nej, de ser inte så bekväma ut att sova med. Men det är inte Leos galltjut heller. När Leos mamma sömngångaraktigt kom till informationsdisken och frågade var hörselskydden fanns, så lutade sig damen i disken ner mot Leo och log: - Ska det vara hörselskydd för barn? Leos mamma svarade förvirrat: - Neej, det ska vara mot barn!

114. you´re getting sleepy...

Vi har ju glömt att informera om resultaten från Operation Cold Turkey. Dessvärre så kan det inte sägas ha gått särskilt bra. Insomningen var som tidigare smärtfri. Problemen är att han fortsatte att vakna under nätterna.

I två veckor fick Leo ingen välling under nätterna. Däremot sov en av oss på en madrass bredvid honom hela tiden och när han gnydde eller skrek så klappade vi om honom eller vaggade sängen. Det var sällan han kom in i skrikstadiet efter de tre-fyra första dagarna. Däremot var det alltid flera perioder då han låg och gnydde i uppemot timmen.

Efter två veckor så försökte vi i onsdags åter introducera välling under natten, för att se om han kanske kunde nöja sig med en eller två gånger per natt? Jo, tjena! Nu är det värre än tidigare! Och Leo är rejält sur och gnällig på dagarna eftersom han sover så dåligt.

Efter att ha köpt in och studerat en bok om sömnsvårigheter så inleds ikväll Operation Colder Turkey. Denna gång skall vi köra den klassiska 5-minuters metoden. Detta innebär att vi går in med 5 min mellanrum och säger något snällt så att Leo märker att han inte är ensam. Vi skall dock inte plocka upp honom eller på annat sätt röra honom. Tänket är såklart att han till slut skall lära sig att det ”inte är lönt” att skrika utan acceptera att det inte serveras mat eller kramar på natten utan att då skall man sova. Det känns lite hjärtlöst men vi är beredda att ge de flesta metoder en chans om vi kan få vår bebbe att sova lite fler sammanhängande timmar.

113. Avdelningen Igelkotten

Idag var Leos 5:e dag på förskolan Thor, avdelning Igelkotten. Pedagogiskt så följer vi en plan som går ut på att han börjar i kortare perioder som sedan blir allt längre. Dag 1: 30 min, dag 2: 45 min och så vidare. Idag var vi på plats mellan 09.30 och 10.45 d v s 75 minuter. Idag var även första dagen då han fick vara utan någon förälder med personalen. Och till hans nervösa pappas lättnad gick det strålande! Leo och jag och ”dagisfröken” Micke lekte initialt tillsammans med Duplo-klossarna. Sedan fick jag vinka hej då och gå och sätta mig i personalens lunchrum bredvid. Det var knappt att Leo tittade upp när jag vinkade hej då… När det var tid att gå så blev jag hämtad, tog Leos lilla hand i min, på med overallen och så hem igen. Som vanligt springer vi med vagnen nedför backarna bakom Hagalunds vattentorn och Leo får själv själv gå på upptäcktsfärd när vi väl kommit in på Rudvikens västa innergård.

Så än så länge, kors i taket, så går det strålande med inskolning. Är inte så förvånad faktiskt, Leo har älskat att vara på öppna förskolan så med lite tur så går inskolningen till dagis som en dans. Nu skall vi vara i Ängelholm totalt 15 dagar under december och både hans mamma och pappa är lediga i mellandagarna så det blir inte särskilt mycket dagis innan 7:e januari i alla fall. Vilket känns rätt skönt trots allt.

112. Något mer coola föräldrar

Leo har nu varit en del av vårt liv i snart 14 månader. Då han är vårt första barn så var vi, liksom alla andra föräldrar, jätteosäkra i början. Gör vi rätt? Vad är normalt att äta–sova–kräkas–poopa etc? Borde han inte nu lärt sig rulla runt-sitta upp-krypa-säga mamma etc? Givetvis är du mest rädd att han skall skada sig eller bli allvarligt sjuk. Första gången blodvite uppstod var när han ramlade ner från en säng under bus med sin pappa. Blodet flödade från ett jack i läppen och jag var i upplösningstillstånd. Drömde mardrömmar om detta i flera veckor. Men blodet slutade ju rinna och inga men uppstod. Sedan dess har det hänt ett antal gånger, särskilt nu när han håller på att lära sig gå och springa. Senast var i förrgår. PANG! Fall från låg höjd när han lattjade med sin sittvagn. Rejält sår på hakan och nytt blodflöde. Men nu mest skakar vi på huvudet åt vår vilda bebis, säger att det inte var så farligt och tar upp honom i famnen. Stackars Nalle Puh bodyn blir dock sig aldrig riktigt lik igen…

111. En strapatsrik brödfärd!

Som de trogna läsarna redan vet så brukar Leo och jag ett par-tre gånger i veckan styra morgonpromenaden till Råsunda Hembageri. Deras surdegslimpa, som jäses över natten och som säljs bara på fredagar, är en underbar skapelse! Även valnötsbrödet är mycket gott. Om vi är på gott humör så brukar vi överraska vännerna J. eller PG med lite nybakt.

Tidigare har det varit ett rent nöje att gå upp till bageriet. Nu börjar det dock bli lite mer strapatsrikt. I måndags så hamnade vi t ex mitt i en snöstorm! Men vad gör man inte för att ge familjen färskt bröd på bordet?! Helt i McGuyvers anda så svängde Leo och jag snabbt ihop ett snöskydd av ett paraply som råkat följa med. Se själva!

110. Leo - en mirakelbebis! (gästinlägg)

Graviditeten med Leo var faktiskt inte vår första. Vi hade gjort ett försök tidigare. Av någon anledning hade Leos mamma fått för sig att skulle vara svårt att bli gravid. Så var det inte. Positivt graviditetstest efter första försöket. Stor lycka. Tyvärr slutade den graviditeten inte lyckligt, utan med missfall i vecka 9. Det kanske inte låter så farligt, men det var en smärtsam upplevelse – både fysiskt och psykiskt. Inte blev det bättre av att vi blev rätt så illa behandlade på sjukhuset. Det tog ett tag innan vi var redo att våga pröva igen.

Återigen – jackpot på första försöket. Dock trängdes glädjen undan av skräck. Tänk om det skulle gå fel denna gång också? Vi vågade inte riktigt vara glada och Leos mamma kände efter ungefär två gånger per minut om det kanske var ett nytt missfall på väg. Några veckor senare började blödningarna. Kraftiga sådana. Nästan värre än förra gången. På sjukhuset konstaterades det att Leos mamma höll på att få missfall igen. Det var bara att åka hem och vänta. Blödningarna fortsatte. Leos mamma var förkrossad och insisterade att få åka utomlands för att få komma bort. En resa bokades. För säkerhets skull bestämde sig Leos mamma för att gå till gynekologen för att kolla att allt var ”klart” och att det inte skulle vara någon infektionsrisk. Gynekologen svarade ”du har inte fått missfall. Fast det ser inte bra ut, barnet är för litet, så du kommer nog att få missfall de närmaste dagarna. Det vet vi om en vecka”. Resan avbokades.
Det var den längsta veckan i Leos mammas liv.

En vecka senare hade Leo eller ”jazzgrodan” som han då kallades helt oförklarligt vuxit ifatt.
Stor glädje. Två veckor senare kom blödningarna tillbaka. Vi pendlande mellan hopp och förtvivlan i flera veckor till. Själv vågade Leos mamma inte riktigt tro på att det skulle gå bra förrän allting var färdigt. Trots att det var hur jobbigt som helst, var Leos mamma glad att han var en sjövild bebis redan i magen. Då visste hon ju i alla fall att han levde…

Och nu ska han börja skolas in på dagis!!!

109. Hilfe, inte redan!?!

Vårt mål har varit att få in Leo på dagis från mitten på januari, vilket vi anmält till de som planerar för förskolorna i Solna. Men nu fick vi under helgen höra från en kompis att det var en-två månaders försening för att få dagisplatser inom utsatt tid i Solna. Vi fick därför tipset att ringa och sätta Leo i dagis fr o m december månad, i stället för januari som nu var fallet. På så vis kanske vi skulle kunna får en tid i januari. Så vid 10-snåret idag ringer jag följaktligen och ber att få flytta fram tiden en månad.

Vad händer? Fem minuter senare ringer planeringsenheten för förskolorna tillbaka. ”Vi har en dagisplats ledig i ert område – men inte någon av de två förskolor ni önskat. Och platsen börjar gälla i övermorgon! Och vi behöver besked inom en timme!”

AAAAHHHHAAAA! Jag som hade dåligt samvete redan för att Leo skulle behöva gå på förskola när han bara var 16 månader. Nu skulle han ju bara vara 14?!

Jag stammade ur mig vad som skulle hända om vi tackade nej? Ohhhhh, det var inga problem, då stod vi kvar i kön. Hade vi tur kunde vi kanske få en plats på någon av förskolorna vi önskat i maj. Kanske, men då skulle vi ha tur också. Det är nästan ett halvår senare än vad jag anmält till min arbetsgivare och som de planerat efter.

Vi kände oss inte så lite inmålade i ett hörn och accepterade efter stor tvekan. Så kl 09.30 i övermorgon börjar inskolningen. Vi kommer att köra max tre timmar om dagen nu fram till jul och sedan gå upp till sex timmar i januari. Min förhoppning är dock att Leo kommer att tycka det är roligt, han älskar att busa runt med de andra barnen på öppna förskolan när vi går dit. Men visst känns det märkligt? Vår lille bus på dagis? Redan!? Hilfe…

108. Fem myror!

Leo har nu blivit så stor att han har börjat uppfatta vad TV är för något. Vi äger två filmer med Molly Mus, de trollbinder honom fullständigt. Fast inte mer än 5 minuter i taget. Häromdagen så visade TV ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Hela familjen satt och tittade. Jag hade glömt hur bra det var, fantastiskt att det fortfarande håller så hög klass, de första avsnitten är från 1973! Både Leos mamma och pappa satt som klistrade hela programmet. Leo då? Jo, han satt snällt och tittade. I fem minuter. Sedan rev han TV-tidningen i små, små bitar i stället. Kanske ett sundhetsteckan att han inte vill se mer TV än så? Någonting säger mig att det nog inte kommer att vara så länge...

107. Loch Nech monstret?

Idag gjorde Leo simdebut! Nåja, han satt i alla fall i pappas famn medan vi stökade runt i lilla poolen i Sundbybergs simhall tillsammans med pappalediga kompisen J. och hans två barn. Efter lite initial tvekan från Leo kring oförmågan att kunna bottna så gick det riktigt bra. Simfenorna runt armarna var inte populära och åkte av ganska snabbt. Att flyta på en flytmadrass var desto roligare. För att inte tala om hur kul det var att åka rutschkanan ner i vattnet!

Men det som gjorde störst intryck på mig var insikten om hur enormt svårt det var att hålla koll på honom i omklädningsrummet. Så fort jag försökte sätta på mig något klädesplagg så sprang han glatt skrikande därifrån. Tror det tog 20 min att få honom och mig iordning. Mamma och pappa, hur i hela fridens namn gjorde ni när ni hade både mig och bröderna med samtidigt i Ängelholms simhall?!

106. Operation Cold Turkey

Kompisen PG påpekade att bloggen gav ett ganska idylliskt intryck av pappaskapet. Tja, det är ganska idylliskt, Leo är för det mesta harmoniskt och lätt att ta hand om. Vi har ju dock det konstanta problemet med hans sömn. Ikväll inleds därför Operation Cold Turkey, vi skall (försöka) lära Leo av att äta på natten. Målet är att få en mer sammanhängande sömn. Har utökat portionerna på dagtid men den stora insatsen kommer att bli att försöka hyssa och vagga honom tills sömns när han vaknar och skriker efter välling. Förhoppningsvis kan det räcka med två veckor för att bryta vanan. Ser inte fram emot de kommande nätterna…

Publicerar även en mindre idyllisk bild från igår av hur det kan se ut när en liten kille ätit en källarfranska! Och då är det ändå en gäst som åstadkommit detta!

105. En lycklig man

Det är de små tingen som ger den stora lyckan. Detta blev extra tydligt flera gånger idag.

Som att Leos underbara mamma imorse lät mig sova vidare när Leo ville upp 05.40.

Som en varm surdegslimpa direkt från ugnen på Råsunda Hembageri.

Som att se sin förstfödda son euforiskt lycklig leka i lövhögarna på gården för första gången i sitt unga liv.

Jag är en mycket lyckligt lottad man.

104. som en åsna mellan två hötappar

Leo hamnade idag i sitt livs kanske första och definitivt tydligaste beslutsvånda. Hans mamma satte sig nämligen i soffan med en skål glass. Samtidigt gick hans pappa in i duschen. Glass är det bästa han vet att äta! Å andra sidan är bada hans favvoaktivitet!

Sådär stod vår son, som åsnan mellan två underbara hötappar. Han tog några stapplande steg efter pappa, stannade upp, stampade förvirrat några gånger, vände och sprang fram till sin mamma i soffan. Tog girigt emot två skedar glass, hörde ljudet av duschen, vände tvärt och sprang in i badrummet. Gjorde några fruktlösa försök att klänga in genom duschförhänge, kom sen på glassen igen! Snabb språngmarsch tillbaka till vardagsrummet.

Ack mitt stackars barn, skall du drabbas av vuxenlivets beslutsvåndor redan vid 13 månader…