Graviditeten med Leo var faktiskt inte vår första. Vi hade gjort ett försök tidigare. Av någon anledning hade Leos mamma fått för sig att skulle vara svårt att bli gravid. Så var det inte. Positivt graviditetstest efter första försöket. Stor lycka. Tyvärr slutade den graviditeten inte lyckligt, utan med missfall i vecka 9. Det kanske inte låter så farligt, men det var en smärtsam upplevelse – både fysiskt och psykiskt. Inte blev det bättre av att vi blev rätt så illa behandlade på sjukhuset. Det tog ett tag innan vi var redo att våga pröva igen.
Återigen – jackpot på första försöket. Dock trängdes glädjen undan av skräck. Tänk om det skulle gå fel denna gång också? Vi vågade inte riktigt vara glada och Leos mamma kände efter ungefär två gånger per minut om det kanske var ett nytt missfall på väg. Några veckor senare började blödningarna. Kraftiga sådana. Nästan värre än förra gången. På sjukhuset konstaterades det att Leos mamma höll på att få missfall igen. Det var bara att åka hem och vänta. Blödningarna fortsatte. Leos mamma var förkrossad och insisterade att få åka utomlands för att få komma bort. En resa bokades. För säkerhets skull bestämde sig Leos mamma för att gå till gynekologen för att kolla att allt var ”klart” och att det inte skulle vara någon infektionsrisk. Gynekologen svarade ”du har inte fått missfall. Fast det ser inte bra ut, barnet är för litet, så du kommer nog att få missfall de närmaste dagarna. Det vet vi om en vecka”. Resan avbokades.
Det var den längsta veckan i Leos mammas liv.
En vecka senare hade Leo eller ”jazzgrodan” som han då kallades helt oförklarligt vuxit ifatt.
Stor glädje. Två veckor senare kom blödningarna tillbaka. Vi pendlande mellan hopp och förtvivlan i flera veckor till. Själv vågade Leos mamma inte riktigt tro på att det skulle gå bra förrän allting var färdigt. Trots att det var hur jobbigt som helst, var Leos mamma glad att han var en sjövild bebis redan i magen. Då visste hon ju i alla fall att han levde…
Och nu ska han börja skolas in på dagis!!!
Återigen – jackpot på första försöket. Dock trängdes glädjen undan av skräck. Tänk om det skulle gå fel denna gång också? Vi vågade inte riktigt vara glada och Leos mamma kände efter ungefär två gånger per minut om det kanske var ett nytt missfall på väg. Några veckor senare började blödningarna. Kraftiga sådana. Nästan värre än förra gången. På sjukhuset konstaterades det att Leos mamma höll på att få missfall igen. Det var bara att åka hem och vänta. Blödningarna fortsatte. Leos mamma var förkrossad och insisterade att få åka utomlands för att få komma bort. En resa bokades. För säkerhets skull bestämde sig Leos mamma för att gå till gynekologen för att kolla att allt var ”klart” och att det inte skulle vara någon infektionsrisk. Gynekologen svarade ”du har inte fått missfall. Fast det ser inte bra ut, barnet är för litet, så du kommer nog att få missfall de närmaste dagarna. Det vet vi om en vecka”. Resan avbokades.
Det var den längsta veckan i Leos mammas liv.
En vecka senare hade Leo eller ”jazzgrodan” som han då kallades helt oförklarligt vuxit ifatt.
Stor glädje. Två veckor senare kom blödningarna tillbaka. Vi pendlande mellan hopp och förtvivlan i flera veckor till. Själv vågade Leos mamma inte riktigt tro på att det skulle gå bra förrän allting var färdigt. Trots att det var hur jobbigt som helst, var Leos mamma glad att han var en sjövild bebis redan i magen. Då visste hon ju i alla fall att han levde…
Och nu ska han börja skolas in på dagis!!!
3 kommentarer:
Kram på hela Familjen Leo! Så jobbigt för er.
Otäck men väldigt fint beskriven historia, underbart avslut!
Har inte egna men nära upplevelser av missfall o det kan aldrig bli en "låter inte så farligt-upplevelse" för den som går igenom det.
Vilken resa ni har gjort! Jisses! Och vilken tur att Leo bestämde sig för att stanna kvar och bli just Leo!
Kramar!
Skicka en kommentar