15. Leos ankomst - nära nu...

Som framgått av gårdagens inlägg, kommer här del två av tre i serien om hur Leo kom till oss.

Väl framme på BB Stockholm visades vi in i ett förlossningsrum. Det var välbekant, vi hade några månader tidigare fått en visningsrunda på avdelningen. Ca 5 * 5 meter. Vita väggar. Egen toalett med dusch. En sjukhussäng av stålrör och med hjul. En röd soffa. Ett bord på hjul. En vit sacco-säck, en sådan där sittkudde med små kulor av frigolit inuti. En CD-spelare. Kranar för lustgas, dolda bakom en ekskärm.

Leos mamma fick en sjukhusskjorta modell gigantisk och hjälptes upp på sängen. Den tjänstgörande barnmorskan försökte fästa elektroder på hennes mage för att avlyssna Leos hjärtljud men det gick inget bra. Efter flera försök så fördes en tråd in och fästes på Leos huvud, nu fick vi starka signaler. På en monitor kunde vi följa värkarna som började bli alltmer regelbundna och alltmer kraftiga. Jag höll mammahanden när värkarna kom. Hennes kropp spändes när smärtattackerna kom och gick. Lustgas sattes in för att mildra men resulterade bara i att hon mådde illa och kräktes. Tidigt på söndagens morgon kom en narkosläkare och gav epidural, d v s ryggmärgsbedövning. Denna bedövning hjälpte och Leos mamma kunde nu slappna av. Dropp sattes in med låg dos av värkstimulerande medel. Det hade hunnit bli den 24:e september.

Epiduralen hade den välsignade effekten att Leos mamma kände värkarna men de var inte så smärtsamma längre att kroppen spände sig hela tiden. Via monitor kunde vi följa hur värkarna kom och gick. Vårt lilla lejon trängde sig ut, millimeter för millimeter. Från och till kom barnmorskor och undersköterskor in och kollade till oss men mestadels av tiden var vi ensamma. Tidigt på morgonen slocknade Leos mamma och fick lite vila. Jag försökte då och då ”power-nappa” i korta omgångar för att ha kraft när det behövdes. Känslor av stort allvar, rädsla, ömhet, medlidande och trötthet tumlade om vartannat. Jag kännde mig upprymd och samtigt rädd för at inte räcka till.

När dagsljuset sökte sig in genom persiennerna gick jag en provianteringsrunda. I ett närbeläget kök rostade jag lite bröd och hällde upp lite filmjölk som jag sockrade rikligt. Just sockrad filmjölk kom att bli den huvudsakliga maten för Leos mamma den dagen. Nya barnmorskor och undersköterskor kom in då nattpasset gick av.

Det var inte så mycket jag kunde göra under förmiddagen, mer än att löpande byta de CD-skivor med musik som Leos mamma hade bränt ner. Genom musiken höll vi tiden. Jo, jag kunde lyssna och badda ansiktet med kallt vatten. Enda gången jag fick skäll under hela förlossningen var när jag använde en blöt pappershandduk som smulade. Leos mamma var supertapper och skämtade med personalen mellan smärtattackerna. Hon var i hemlighet lite mallig över att hon klarade gå på toaletten själv, vilket tydligen är mycket ovanligt under en förlossning. Löpande skickade jag SMS till våra familjer om vilket stadium vi befann oss i.

Under förmiddagen klingade effekten av epiduralen bort men Leos mamma fick påtår. Initialt hade allt gått som på räls och Leo hade trängt utåt i normalt tempo. Men nu hade utdrivningen minskat till ett minimum, det gick inte så fort som förväntat. Dosen värkstillande dropp ökades successivt. På monitorn såg vi kurvorna bli allt våldsammare men tack vare epiduralen var det uthärdligt. Kanske inte helt oväntat att Leo inte skulle ha bråttom, det tog ju två dygn efter vattnet gick innan han behagade röra sig utåt…

Under eftermiddagen var Leos mamma jättetrött. Drygt 16 timmars förlossning och drygt två dagar av nervös väntan började ta ut sin rätt. Då nya barnmorskor löste av de gamla, den tredje omgången personal vi var tvungna att lära känna och prata med, började tårarna sakta trilla längs hennes kinder. En förlossning är något oerhört personligt och utelämnande, att då behöva byta personal om och om igen var milt sagt jävligt frustrerande. Som tur var valde en av barnmorskorna från förmiddagens pass att inte gå hem utan att stanna till allt var klart. Att hon gjorde så betydde oerhört mycket för oss båda.

Trots att Leos mamma krystade allt vad hon förmådde var det fortfarande låg aktivitet på utrivningsfasen. Hon kämpade i uppförsbacke, utmattade efter att ha jobbat så länge hade livmodern, som är den muskel som knuffar ut bebisen vid en förlossning, i stor sätt slutat hjälpa till.

Då Leos hjärtljud började bli oroväckande oregelbundna beslöt den tjänstgörande förlossningsläkaren att utdrivningen måste forceras. Enligt lagen om alltings jävlighet hade epiduralens smärtstillande effekt då helt klingat av. Leos mamma skrek rakt ut när en av barnmorskorna la sig på hennes mage och tryckte på för att förstärka krystningarna. Och det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa henne, mer än hålla hennes hand. Tårarna rann för mig i ren frustration. Så hjälplös som jag kände mig då och där har jag aldrig känt mig i hela mitt liv tidigare.

Missa inte del tre imorgon - the arrival!