Leo har trillat och slagit sig tre gånger i sitt unga liv. Första gången var når vi den hårda vägen fick lära sig att han börjat rulla runt, han föll ner från en soffa. Andra gången föll han ur sittmodulen till sin barnvagn, som tur var när vi precis lyft den från golvet. Tredje gången från en säng. Alla gångerna vrålade han givetvis som en mistlur, han hade både ont och var rädd. Fast frågan är om inte han föräldrar var ännu räddare. För Leo slutade gråta efter någon minut när vi tagit upp och tröstat. Men jag drömmer fortfarande, minst en gång i veckan att han är med mig i sängen. Och när som helst kommer att trilla över kanten. Då vaknar jag alltid med ett ryck och skall helt desorienterad försöka fånga honom innan han faller och slår sig. Det brukar ta några sekunder för mig att inse att han sover lugnt i sin säng. Sist gick det så långt att jag högg tag i axeln på hans lugnt sovande mamma… Undrar när jag kommer att slappna av och sluta oroa sig för min lilla busunge? Troligtvis när han är runt 32 år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar