23. doften av barndom

Leos farföräldrar har ett hus nära havet i Ängelholm. Så alltid när vi är på besök brukar det bli långa promenader på cykelstigen längs vattnet. Vi har några bestämda rutter; fram till Skepparkroken, fram till vita dubbelhuset, fram till designvillan eller ända bort till bryggan. När du går längs vattnet luktar det av en av de skönaste lukter jag vet. Det är, eeehhh...tång. Varje gång jag känner den doften så slår en våg av minnen från en lycklig uppväxt över mig. Soliga dagar med kompisar bland sanddynerna i Havsbaden, salta bad vid Klitterhus, långa promenader i Skälderviken, pappa som styr båten in i hamnen, Kullaberg mot horisonten. Hemma, kärlek, trygghet. Fantastiskt hur en doft kan framkalla så många minnen?

Det är högst osannolikt att vi bosätter oss i Ängelholm i en nära framtid. Så det känns lite sorgligt att Leo aldrig kommer att förknippa den sältade doften av tång med sitt hem. Men förhoppningsvis kommer han att förknippa den med efterlängtade besök hos sin farmor och sin farfar, med sommarlov i Skåne, glass på hamnpiren med farbror A och O och långa promenader med sin pappa längs vattnet. Och det kunde ju vara betydligt värre.

Gud förbjude dock att hans barndomsminne kommer att väckas av brölande AIK-fans utanför Råsundastadion...

22. leo & hans gammelfarmor

På sin pappas sida är gammelfarmor Leos äldsta släkting, och den enda som är kvar i den generationen. Hon är född 1919 och fyller således 88 år den 11 september. Trots att hon är så gammal är hon helt klar i huvudet, om än att minnet sviktar ibland. Såklart att vi passade på att ta en fika med henne när vi var nere i Ängelholm! Cirkeln är sluten på så vis att hon nu har en egen lägenhet i ett servicehus i Vejbystrand, inom synhåll från det hus där hon växte upp som barn. När jag var barn bodde hon mellan skolan och vårt hus i Havsbaden och jag cyklade ofta inom farmor. Som en farmor i sagans värld hade hon alltid fullt med kakor i sitt skafferi som jag och mina bröder frossade på. Hon hade den perfekta tekniken för att klias på ryggen minns jag. Det kändes fint att se Leo sitta i hennes knä, som både Leos pappa och Leos farfar gjort före honom.

21. men det gör ingenting!

Igår morse vaknade Leo kl 05. Han fick mat, men ville inte somna om. Men jag är inte bitter! Det är ju så skönt med jättetidiga morgonpromenader! Det är dessutom säkert nyttigt att gå upp en gång i timmen hela natten och trösta för att han håller på att få tänder. Och såklart att Råsunda Hembageri inte var öppet när jag drog i dörren, det öppnar ju först kl 07, så dumt av mig! Det är ju så nyttigt med torrt knäckebröd till frukost! Och när vi kom hem så var det välstädat, allt glänste. Alla t-shirtar var vikta, disken redan inne i skåpen, all tvätt tvättad, så Leos mamma och jag kunde jogga en runda tillsamman, som vanligt slog vi personligt rekord, jag har inte alls förlorat all kondition sen Leo kom, och det är inte alls svårt att bli av med de extrakilon jag gick upp av att sympatiäta glass under graviditeten, och katten Stig har lärt sig att tömma sin egen kattlåda och öppna sina egna matburkar och trallalalala, frtgt, mnfkt, rrrrrrgggg…

20. boktipset!

Både Leos pappa och mamma gillar att vara förberedda. Inte helt oväntat står det därför ett tjugotal böcker med föräldraperspektiv på en egen rad i bokhyllan. Efter en överblick och snabb bläddring i dem så kan jag konstatera att det egentligen bara var fyra av dem som jag tyckte var riktigt värdefulla att ha läst (utifrån ett pappaperspektiv).

”Att Föda” av Gudrun Abascal
Pedagogiskt och välskrivet om hur en förlossningen går till och vad som kan/brukar hända. Bra info om förlossningsrädsla och smärtlindring. Författaren är barnmorska med 30 års erfarenhet och var med om att starta BB Stockholm så hon vet vad hon pratar om. Kände att jag hade bra mycket bättre uppfattning på vad som skulle hända efter att vi klev in på BB med den kunskapen i bagaget.

”Värsta Pappan” av Ronny Olofsson
En anställd på Aftonbladet vars blogg blev bok. Skriver om hur det är att bli pappa d v s när rock n roll, videofilmer, innebandy och krognätter kolliderar med bajs, matning och dåligt med sömn. Skriven med glimten i ögat, underhållande!

”Hemliga Pappan” av Andreas Ekström
Ännu en bloggare, hittas på http://hemligapappan.blogsome.com/. Väldigt väldigt vackert om alla de små vardagsmirakel det innebär att bli pappa för första gången.

”Baby Blues” av Pia Hintze
Ibland kan det bli lite mycket pretto i böcker om föräldraskap. Ett barn innebär också enorma omställningar såsom dåligt med sömn, en dipp i sexlivet och mycket mindre egen tid. Missförstå mig inte, Leo är det bästa som hänt mig men det är det inte bara underbart utan även en del negativt med att bli förälder. Då kan det vara skönt att läsa Hintzes bok så du känner att du inte är ensam om att känna baby blues ibland, trots att den är skriven ur ett ”kvinno-perspektiv”. Även om jag tycker att det ibland är lite för mycket gnäll- och offermentalitet så är den spik på om de konflikter som föräldraskapet trots allt innebär, inte minst vad gäller den fortsatta karriären. Hon skrev även en fortsättning som heter "En ska bort".

19. tusen och en färdighet

Att vara småbarnspappa innebär att du måste lära dig en massa nya färdigheter. Ett exempel är hur du matar den lille. Jaja, det är väl inte så svårt att få i honom käk, men du är inte fullärd förrän det löses utan att det mesta hamnar utanför magen. Leos farmor och farfar var på besök i februari. Jag minns hur imponerad jag var över att hans farfar utan större problem fick i honom innehållet av en lite burk fruktmos, utan att det spreds över hela ansiktet. Då bör det varit 25 år sedan han gjorde något sånt senast. Förhoppningsvis är det alltså som att cykla, har du en gång lärt dig det så sitter det? Men nu börjar jag få in snitsen, som vanligt idag på frukostpromenaden fick Leo lite mosad frukt, och det mesta får han faktiskt i sig. Det skall ärligt sägas att det dock är lättare med fruktmos än med barnmaten vid lunch eller middag, antar att det sötare är mer tilltalande? Bifogar foto från hur det kunde se ut så sent som i mars…

18. Fritt Fall

Leo har trillat och slagit sig tre gånger i sitt unga liv. Första gången var når vi den hårda vägen fick lära sig att han börjat rulla runt, han föll ner från en soffa. Andra gången föll han ur sittmodulen till sin barnvagn, som tur var när vi precis lyft den från golvet. Tredje gången från en säng. Alla gångerna vrålade han givetvis som en mistlur, han hade både ont och var rädd. Fast frågan är om inte han föräldrar var ännu räddare. För Leo slutade gråta efter någon minut när vi tagit upp och tröstat. Men jag drömmer fortfarande, minst en gång i veckan att han är med mig i sängen. Och när som helst kommer att trilla över kanten. Då vaknar jag alltid med ett ryck och skall helt desorienterad försöka fånga honom innan han faller och slår sig. Det brukar ta några sekunder för mig att inse att han sover lugnt i sin säng. Sist gick det så långt att jag högg tag i axeln på hans lugnt sovande mamma… Undrar när jag kommer att slappna av och sluta oroa sig för min lilla busunge? Troligtvis när han är runt 32 år?

17. när semester inte är semester

Idag är första dagen av min semester. Minns fortfarande den forna lyckokänslan av att vakna första semesterdagen. Vakna av dig själv. En underbar sträcka med flera veckors sovmorgon. Kaffe med en DN på balkongen i förmiddagssolen. Mmmmm!

Trodde ni? Kl 05.50 i morse var det tråkigt att sova tyckte Leo. Lyckades få honom att somna om ett tag till men runt sju var det kört. Vi bytte blöja, satte på en jacka och tog en morgonpromenad, som vi brukar göra när pappa är ledig. Ingen DN har jag heller. Det är dessutom mulet idag.

Men det bra med att gå morgonpromenad en vardag är att Råsunda Hembageri är öppet, så det blev nybakta frallebullar till frukost. Och jag fick dricka mitt kaffe i lugn och ro trots allt när Leo sov förmiddagstuppluren. Nu sitter han med sin mamma i soffan och jollrar glatt. Under eftermiddagen skall vi ta ett bad i poolen på balkongen.

Så även om semester nu inte är semester, i den bemärkelsen att semester är annorlunda och med mindre egen tid, så behöver inte det betyda att de blir sämre.

Nästa vecka skall Leo och jag dessutom resa till Skåne på ons-fre, Leos farfar är tillfälligt hemma från St Petersburg. Leos mamma skall då för första gången uppleva hela 2½ dagar borta från Leo, något hon redan har börjat oroa sig för…

16. Leos ankomst - finalen

När det inte räckte med att trycka på magen hos Leos mamma gav läkaren order om sugklocka. Fortfarande utan bedövning. Med ett par kraftiga ryck i sugklockans handtag, som fick hans mamma att krökas av smärta, kom Leo till världen. Klockan var 15.26. Det hade gått nästa tre dygn sedan vattnet gick och ca 19 timmar från att värkarbetet satte igång på allvar.

Barnmorskan la honom på sin mammas bröst och bredde en handduk över. Hans ansikte och kropp var i en dovt röd färg som stod i skarp kontrast mot sin mammas bleka. Jag minns att båda flämtade. Vi andra stod runt omkring sängen. Jag vågade knappast andas för att inte störa.

De båda tog igen sig tillsammans i kanske en halv minut. Sedan viskade hans mamma bakom slutna ögon ”vad blev det för något?”. Barnmorskan log och sa ”det får ni se efter själva”. Vi tittade efter och det var en pojke. Jag gick fram och pussade Leos mamma på kinden. Hon log svagt, fortfarande med ögonen slutna.

Vår son lyfte långsamt på huvudet och tittade kisande först till vänster sen till höger. Sen sjönk huvudet tillbaka. Jag klappade honom på huvudet, så försiktigt jag bara kunde, så lätt att jag inte vet om han kände det.

Barnmorskorna hjälpte till förbereda navelsträngen som jag sedan klippte av.

Dessvärre ville inte moderkakan komma ut, livmodern för Leos mamma var som sagt helt slut. Efter en timmes fruktlösa försök vill förlossningsläkaren gå in med handen i vaginan och slita loss moderkakan, det åtgärden har något latinskt namn som jag glömt. Jag såg hur rädd Leos mamma var för detta, hon hade tydligen läst att detta var något synnerligen otrevligt. Nu gjorde jag min egentliga enda insats under hela förlossningen. Jag frågade om detta inte gick att åtgärda via operation. Jo, så gjorde man normalt men just nu var det kö till operation. Jag tolkade läkarens kroppsspråk som ett försök att ”bespara” vad hon tyckte var en onödig operation och på så vis stöka till op-kön.

Då la jag armarna i kors och deklarerade att antingen var detta ofarligt och då kunde vi vänta på vår tur eller var det farligt och Leos mamma skulle prioriteras i operationskön framför mindre akuta operationer. Och vips så fanns det ett operationsrum, det är farligt att gå med moderkakan kvar i kroppen för länge, förgiftning och infektioner kan bli följden.

Två sjuksköterskor kom och hämtade sängen som Leos mamma låg på och skjutsade iväg henne till operationsrummet. Barnmorskorna gratulerade och gick ut. Helt plötsligt var jag ensam kvar i rummet med mitt barn. Hallå, vad gör jag nu!? Var finns en manual!?

Det enda jag kunde komma på var att barn skall hållas varma. Kroppsvärme borde fungera? Jag satte mig i sacco-säcken. Tog av min t-shirt och la mitt nyfödda barn, bara minuter gammal, mot mitt bröst. Han kändes varm. I brist på handdukar och filtar svepte jag in oss båda med ett lakan. La försiktigt hans huvud åt sidan, jag minns att jag var livrädd att han skulle lägga näsa och mun mot min bröstkorg och kvävas. Så satt vi bara där. Far och son, kropp mot kropp. Leo var vaken i kanske 30 min. Gav inte ett ljud ifrån sig, bara andades ganska hastigt. Några gånger tittade han på mig. Jag tittade mest förundrat och satt så stilla jag kunde. Kände min sons andedräkt mot mitt bröst. Sen somnade han. Jag satt kvar i kanske en halvtimme till, ville inte störa, hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma den timmen.

Sedan försiktigt reste jag mig. Gick ut i sjukhuskorridoren utanför. Ville bara visa upp Världens Vackrast Bebis för Allt och Alla i Hela Världen. En barnmorska såg mitt förvirrade tillstånd, hon hjälpte mig in i ett av de rum som var avsedda att användas efter förlossningen. Minns att det stod en stor dubbelsäng där, en fåtölj i ett hörn, dämpade färger. Hon trollade fram en liten bebissäng på hjul med höga kanter i genomskinlig plast. Vi satt oss att vänta på hans mamma. Kände mig till viss del lurad, jag hade sett fram emot den här stunden att välkomna honom tillsammans med hans mamma och nu var hon nersövd. En av barnmorskorna som varit med under förlossningen kom och gratulerade, tvättade rent Leo och gjorde några standardkontroller. Räknade tår bland annat. Jodå, allt såg bara prima ut. Han var 49 cm lång och vägde 3 290 gram.

Tack vare en idiotisk administrativ miss låg hans mamma kvar onödigt länge på uppvaket men till slut så kom hon äntligen till mig och Leo. Vi fick cider och lite mat. Storögt låg vi tillsammans i sängen och tittade på miraklet som var vårt barn. Försökte få honom att ta bröstet, efter lite trugande gick det. Jag ringde hem till våra familjer, Leos farmor var vid det laget halvt i upplösning eftersom jag inte hört av mig på så länge. Jag hade lovat Leos mamma att inte ringa förrän hon var tillbaka… Stort jubel över den nytillkomna generationen, den första i min släkt på drygt 25 år. Jag la mig ner i sängen. Och somnade.

15. Leos ankomst - nära nu...

Som framgått av gårdagens inlägg, kommer här del två av tre i serien om hur Leo kom till oss.

Väl framme på BB Stockholm visades vi in i ett förlossningsrum. Det var välbekant, vi hade några månader tidigare fått en visningsrunda på avdelningen. Ca 5 * 5 meter. Vita väggar. Egen toalett med dusch. En sjukhussäng av stålrör och med hjul. En röd soffa. Ett bord på hjul. En vit sacco-säck, en sådan där sittkudde med små kulor av frigolit inuti. En CD-spelare. Kranar för lustgas, dolda bakom en ekskärm.

Leos mamma fick en sjukhusskjorta modell gigantisk och hjälptes upp på sängen. Den tjänstgörande barnmorskan försökte fästa elektroder på hennes mage för att avlyssna Leos hjärtljud men det gick inget bra. Efter flera försök så fördes en tråd in och fästes på Leos huvud, nu fick vi starka signaler. På en monitor kunde vi följa värkarna som började bli alltmer regelbundna och alltmer kraftiga. Jag höll mammahanden när värkarna kom. Hennes kropp spändes när smärtattackerna kom och gick. Lustgas sattes in för att mildra men resulterade bara i att hon mådde illa och kräktes. Tidigt på söndagens morgon kom en narkosläkare och gav epidural, d v s ryggmärgsbedövning. Denna bedövning hjälpte och Leos mamma kunde nu slappna av. Dropp sattes in med låg dos av värkstimulerande medel. Det hade hunnit bli den 24:e september.

Epiduralen hade den välsignade effekten att Leos mamma kände värkarna men de var inte så smärtsamma längre att kroppen spände sig hela tiden. Via monitor kunde vi följa hur värkarna kom och gick. Vårt lilla lejon trängde sig ut, millimeter för millimeter. Från och till kom barnmorskor och undersköterskor in och kollade till oss men mestadels av tiden var vi ensamma. Tidigt på morgonen slocknade Leos mamma och fick lite vila. Jag försökte då och då ”power-nappa” i korta omgångar för att ha kraft när det behövdes. Känslor av stort allvar, rädsla, ömhet, medlidande och trötthet tumlade om vartannat. Jag kännde mig upprymd och samtigt rädd för at inte räcka till.

När dagsljuset sökte sig in genom persiennerna gick jag en provianteringsrunda. I ett närbeläget kök rostade jag lite bröd och hällde upp lite filmjölk som jag sockrade rikligt. Just sockrad filmjölk kom att bli den huvudsakliga maten för Leos mamma den dagen. Nya barnmorskor och undersköterskor kom in då nattpasset gick av.

Det var inte så mycket jag kunde göra under förmiddagen, mer än att löpande byta de CD-skivor med musik som Leos mamma hade bränt ner. Genom musiken höll vi tiden. Jo, jag kunde lyssna och badda ansiktet med kallt vatten. Enda gången jag fick skäll under hela förlossningen var när jag använde en blöt pappershandduk som smulade. Leos mamma var supertapper och skämtade med personalen mellan smärtattackerna. Hon var i hemlighet lite mallig över att hon klarade gå på toaletten själv, vilket tydligen är mycket ovanligt under en förlossning. Löpande skickade jag SMS till våra familjer om vilket stadium vi befann oss i.

Under förmiddagen klingade effekten av epiduralen bort men Leos mamma fick påtår. Initialt hade allt gått som på räls och Leo hade trängt utåt i normalt tempo. Men nu hade utdrivningen minskat till ett minimum, det gick inte så fort som förväntat. Dosen värkstillande dropp ökades successivt. På monitorn såg vi kurvorna bli allt våldsammare men tack vare epiduralen var det uthärdligt. Kanske inte helt oväntat att Leo inte skulle ha bråttom, det tog ju två dygn efter vattnet gick innan han behagade röra sig utåt…

Under eftermiddagen var Leos mamma jättetrött. Drygt 16 timmars förlossning och drygt två dagar av nervös väntan började ta ut sin rätt. Då nya barnmorskor löste av de gamla, den tredje omgången personal vi var tvungna att lära känna och prata med, började tårarna sakta trilla längs hennes kinder. En förlossning är något oerhört personligt och utelämnande, att då behöva byta personal om och om igen var milt sagt jävligt frustrerande. Som tur var valde en av barnmorskorna från förmiddagens pass att inte gå hem utan att stanna till allt var klart. Att hon gjorde så betydde oerhört mycket för oss båda.

Trots att Leos mamma krystade allt vad hon förmådde var det fortfarande låg aktivitet på utrivningsfasen. Hon kämpade i uppförsbacke, utmattade efter att ha jobbat så länge hade livmodern, som är den muskel som knuffar ut bebisen vid en förlossning, i stor sätt slutat hjälpa till.

Då Leos hjärtljud började bli oroväckande oregelbundna beslöt den tjänstgörande förlossningsläkaren att utdrivningen måste forceras. Enligt lagen om alltings jävlighet hade epiduralens smärtstillande effekt då helt klingat av. Leos mamma skrek rakt ut när en av barnmorskorna la sig på hennes mage och tryckte på för att förstärka krystningarna. Och det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa henne, mer än hålla hennes hand. Tårarna rann för mig i ren frustration. Så hjälplös som jag kände mig då och där har jag aldrig känt mig i hela mitt liv tidigare.

Missa inte del tre imorgon - the arrival!

14. Leos ankomst - intro

Detta kommer troligtvis att bli mitt Opus Magna vad gäller inlägg på min blogg. För jag tänkte försöka komma ihåg hur det var när Leo kom till oss och vad jag kände då. Men nu när jag kollar, blev det fem hela A4 sidor. Så jag kommer att publicera det i tre delar, så det blir lättare att läsa. Tar en om dan de kommande tre dagarna.

Leo var beräknad att anlända den 20 september 2006. Det var vårt första barn, och det är vanligt att förstföderskor går över tiden, så vi tog dock det datumet med en nypa salt. Onsdagen 20:e kom och den 20:e gick. Ingenting.

På torsdagskvällen åt vi en god bit kött och Leos mamma tog ett halvt glas rött vin till maten, en väninna till henne hade tipsat om detta som ett säkert sätt att få igång förlossningen. Det var nu den 21:a september.

Natten kom, jag gick och la mig, Leos mamma satt uppe och läste i en bok. Jag hade just somna när hon kom in. ”Thomas, jag tror att vattnet har gått.” Om någon hade hällt en spann kallt vatten över mig kunde det inte ha haft mer uppiggande effekt än de få orden. Leos mamma ringde till BB Stockholm på Danderyds Sjukhus, där vi hade platsgaranti. Under tiden kontrollerade jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att våra väskor var packade, att bilnycklarna fanns där de skulle och att bilen stod kvar där jag mindes. BB Stockholm sa att vi kunde komma in om vi var oroliga men Leos mamma var cool. Tillsammans gick vi och la oss igen. Alla mina kläder låg förberedda i ordning så jag kunde klä mig på några sekunder.

Efter några timmars sömn så gick vi upp och åt en stabil fredagsfrukost. Det var nu den 22:a. Skickade en e-post till kollegan på jobbet att han måste täcka för mig under fredagens möte. Sen satte vi oss i bilen och åkte. Vägen till BB Stockholm hade jag övningskört flera gånger, den kunde jag i sömnen. 12 minuter tog det normalt men jag bedömde att jag kunde pressa tiden till 7-8 om nöden så krävde.

Väl där blev vi tilldelade ett litet rum utanför själva avdelningen, vi var inte ensamma om att komma in denna morgon… En barnmorska fäste elektroder på stora magen, jodå allt såg ut som det skulle. Men Leo verkade inte ha någon brådska att komma ut. Vilket var helt normalt. Vi fick en ny tid för återbesök ett dygn senare och åkte hem igen. Lite snopet kändes det.

Hemma så städade vi av lägenheten så det skulle vara fint när vi kom hem med vår bebbe. Kompisen PG kontaktades, kunde han tänka sig att sova över när det blev skarpt läge och ta hand om katten Stig? Jodå, inga problem. Fredagen gick mycket långsamt.

Lördag morgon kom, nu var det den 23:a sept. Tog en dusch, den sista på några dagar skulle det visa sig. Vi åkte tillbaka till BB Stockholm. Samma lilla rum, till höger om hissarna just innan ingången. Fortfarande starka hjärtljud men låg aktivitet. Som sin pappa en lördagsmorgon ungefär. Det var bara att åka hem igen. Lördagen gick ännu långsammare än fredagen.

På lördagskvällen var det ny kontroll. Leos mamma hade nu känning av värkar men de klingade av när vi kom fram till BB Stockholm. Allt var som tidigare, bra hjärtljud, inte mycket action i övrigt. Mellan att vattnet går och förlossningen startar är barnet, och mamma, extra utsatt för infektioner. Det bestämdes därför att om inte förlossningen startat av sig själv inom det närmsta dygnet så skulle det hela startas med hjälp av stimulerade dropp. Vi åkte hem igen. Det hade nu snart två dygn, två frustrerande dygn av väntan, från det att vattnet gått.

Sent på lördagskvällen den 23:e så slog dock värkarna till med kraft. Leos mamma låg dubbelvikt av smärta. Lite innan midnatt stöttade jag henne ut till bilen, la henne i baksätet och körde iväg. När vi kom fram hade de skyltat om till infarten, jag körde fel. När jag fick köra tillbaka via några vägbulor svor Leos mamma ilsket åt den stressade pappan. Värkar tvingade oss att stanna bilen bara några hundra meter från entrén. Släpandes på våra väskor kom vi slutligen upp till BB Stockholm, Leos mamma stöttade sig på mig, hon hade svårt att gå.

Fortsättning följer...

13. en länk i en kedja

Leo är inte bara vårt barn. Han är även ett barnbarn. Ett barnbarnsbarn. Fyra generationer lever idag. Vi har tur, en avlägsen släkting har släktforskat. Så vi har namn, och lite bakgrund, om Leos släktingar tillbaka till 1600-talet. Leo själv är den 10:e generationen efter skräddarmästare Jeppe Persson ifrån Linderöd.

Vi håller fortfarande på att inreda Leos rum. Men en av tavlorna kommer att bli hans släktträd. Jag gillar att titta på det ibland. Som en lång kedja av familj. Släkternas gång. Hur var de, Leos och mina förfäder som jag aldrig kunde träffa? På ett sätt har Leo gjort dem odödliga, fört deras arv vidare. Förhoppningsvis blir Leo själv pappa en dag. Och kanske, kanske sitter någon annan om drygt 300 år och läser Leos namn på ett släktträd och undrar vilken sorts människa han var?

12. dö Tintin dö!

Leo använder sig mycket av mjuka vokaler just nu. ”wao-wao-wao-wao” eller ”dö-dö-dö-dö” är favoriterna. När han idag fick följa med sin pappa på sitt livs första museibesök, Tintin till sjöss på Sjöhistoriska Museet så var det just dö-dö-dö-dö! som gällde. Jag hopas bara han syftade på de tecknade skurkarna…

Misstänker att det blir wao-wao-wao-wao till the Simsons på TV ikväll, där missar han inte gärna ett avsnitt. Här ser jag arvets tydlig påverkan från farbröderna A + O.

11. världsmästare

Jag är inte någon större atlet. En gång klarade jag springa milen på 46 minuter men det var myyyycket längs sedan... Kast med lite boll har jag alltid hatat. Det är mer tur än skicklighet om jag lyckas pricka innebandymålet. Jag skulle även bli synnerligen förvånad om jag blir VD för SAAB eller nobelpristagare i vad som helst. Jag har å andra sidan inte heller strävat efter att bli världsbäst i någonting heller. Tidigare. Men när Leo kryper på mina fötter och försöker slita ner telefonen, samtidigt som jag skriver detta, så känner jag att jag vill vara världsbäst på att vara Leos pappa.

10. barbara-pappa!

Det finns en kollega på jobbet, Johan. Han är just nu pappaledig med sin dotter. Innan hon föddes förra sommaren så satt avdelningen i soffhörnan och fikade. Johan fick då den klassiska frågan om de hade några namnförslag?
"-Visst har vi tänkt, men inte bestämt oss" sa Johan och såg tankfull ut. "Ett ev tjejnamn kan vara Barbara".
"-Men! Då blir du ju Barbara-pappa" kom det blixtsnabbt från andra sidan.
Lilla Tomasine fyller snart 1 år.

9. sommarbebis

Det ligger en underbar barnpool på baksidan av huset där vår lägenhet ligger. Den är njurformad, 18-2 0meter lång och med två små öar av cement i. Det dröjer dock nog till nästa sommar innan Leo är så stor att han kan uppskatta den på allvar. Vi får även se upp så han inte kryper ner i vattnet när hans mamma filmar… (vink vink till farbror A!)

Nej, denna sommar stannar vi nog på den egna balkongen. Leo älskar nämligen att plaska i sin nya lilla pool, utmärkt även för att sänka värmen när han blir för varm. Bildbevis bifogas!

8. varannan natt

Som framgår av tidigare inlägg så har Leo inte världens bästa sömn, något som gått ut över mig och hans mamma, då vi fått trösta och mata oräkneliga gånger. Nu är det bara två-tre gånger per natt men upp till han var ett halvt år gammal så var fem-sex gånger inte helt ovanlig.

I början gjorde vi som de flesta andra, hans mamma tog hela smällen, det är ju hon som sitter på maten när Leo ammade. Men hur stark och underbar hon än är, och det är hon verkligen, så tog hon oerhört med stryk av att aldrig få sova ut. Som alla människor gör. Då Leo sov mellan oss i dubbelsängen så vaknade också jag de flesta gångerna. Vårt förhållande tog stryk, du blir till slut ett monster av att aldrig få sova. Vi blev sämre föräldrar, vårt tålamod med skrik blev allt sämre av spända nerver.

Vårt sätt att lösa detta var att dela upp nätterna oss emellan. Varannan natt sov jag med Leo i vårt sovrum och Leos mamma kunde sova ut i vårt gästrum. Nästa natt gjorde vi tvärt om. När jag hade nattpasset pumpade vi ut bröstmjölk som jag gav med nappflaska. När Leo inte längre ville ta bröstet, efter en antibiotikakur hos hans mamma som troligtvis gav ”rälig” smak på bröstmjölken, fortsatte vi samma system med ersättning och spädbarnsvälling. När mormor kom på besök så sov hon ibland över och tog ett nattpass.

Vid besök hos min familj över jul lämnade vi över Leo till sin farfar och sin farmor vid sju när han vaknade, och somnade om tillsammans, sovmorgon mmmm…

Leo har sedan några veckor tillbaka flyttat in i sitt eget rum och sover nu i egen säng. Hans mamma och jag sover äntligen tillsammans igen. Vi tar fortfarande varannan natt.

Men Leos mamma fick av några av sina medsystrar höra saker som att ”jag skulle inte kunna tänka mig lämna bort mitt barn över natten” när vi tidigare delade upp nätterna. Som om Leos mamma var sämre, som om hon inte tyckte lika mycket om sitt barn genom att hon inte alltid tog nätterna? Det är även en förolämpning mot papporna, är vi sämre på att vårda våra barn än mammor? Och det gör mig fundersam.

Leos mamma och jag mådde mycket bättre av vår lösning, genom att vi i alla fall fick sova ut varannan natt. Vår relation till varandra blev bättre. Leo bondade med sin pappa genom att jag fanns där varannan natt och han är nu helt trygg med mig, lika trygg som med sin mamma. Han är även trygg med andra människor, troligtvis genom att det också funnits andra där, som t ex hans mormor, hans farmor och hans farfar. Jag tror att de mammor som försöker bära hela bördan själv gör orätt både åt sig själv, åt sitt barn och sin partner. Ni själva blir tröttare och ni får sämre ork med ert barn. Er glädje över att vara föräldrar riskerar att minska. Barnet bondar senare med sin pappa och vi pappor blir inte lika delaktiga och förstående som om vi får vara med och bära bördan.

Så i mina ögon är det Leos mamma som är den bästa mamman, både för sig själv, för Leo och för mig, bättre än en mamma som inte kan tänka sig att släppa in pappan.

7. den villkorslösa kärleken

Jag växte upp i en mycket trygg och kärleksfull miljö. Kärleken till och från min familj; min mamma, min pappa och mina bröder fanns där alltid. Utöver dem fanns farmor, farfar, moster och kusiner på nära håll. Så kärleken blev något naturligt jag inte tänkte på eller reflekterade över, den bara fanns där, som en naturlig del av livet.

När jag blev större och började träffa töser, så var det en annan sorts kärlek. Passionerad, påtaglig och växlande mellan himmel och helvete beroende på hur förhållanden utvecklade sig. Första gången ett förhållande tog slut var jag under isen i flera månader efteråt.

Men den stora aha-upplevelsen över skillnaden mellan kärleken till en partner och till ditt barn har jag upptäckt först nu när Leo kommit till världen. Det är villkorslösheten. Vad än Leo gör så känner jag instinktivt att jag alltid kommer att älska honom, utan villkor. Det är detta som är skillnaden med kärleken till Leos mamma, utöver lusten såklart. Om jag en dag kommer hem som aktiv nazist, eller börjar vara otrogen, eller plågar djur, så kommer kärleken mellan oss att dö förr eller senare. Det finns alltid villkor kärlek mellan två partners.

De villkoren finns inte i min kärlek till mitt barn. Även om jag skall gör allt jag kan för att Leo blir en god människa så kan jag aldrig sluta älska honom, vad han än gör och hur illa jag än kan tycka om hans val. På samma sätt som jag aldrig kan sluta älska min mamma, min pappa eller mina bröder. Kärleken till Leo är samma sorts kärlek jag växte upp med, den som alltid fanns där och som jag tog för givet men som jag aldrig tänkte på. Och som jag är förundrat tacksam över när jag idag tänker tillbaka.

6. rosa bög-mössan

Leos äldsta farbror skickade i februari över en underbar länk, www.tjuvlyssnat.se. Den innehåller, som namnet antyder, små vardagskonversioner som någon annan råkat höra. Där återfinns bland annat följande guldkorn:
Ica, Gävle
En tjej ~25 går in på Ica och har sitt barn, iklädd en rosa mössa, i en sittvagn.

En äldre dam kommer fram och lutar sig mot barnet.

Damen: Nämen gud, vilken söt liten flicka!

Tjejen: Tack, men det är en pojke.

Damen (tittar upp och fnyser lite): Men varför har han då en rosa mössa?

Tjejen (svarar trött): För att han är bög.
Leos pappa skrattade högt och länge när han läste denna på jobbet, inte helt vanligt när man jobbar med statlig byråkrati skall ni veta! Inspirerad av detta köpte vi omgående en rosa mössa till vårt lejon. Sedan cruisade Leo och hans pappa runt på Solna Centrum och hoppades att någon sur tant skulle fälla samma kommentar. Det har dessvärre inte inträffat ännu men jag tar nya tag till hösten. Och må Leo förlåta mig för att jag använder honom som ett slagträ mot homofobi, men det är för en god sak! J, K och P, den här mössan är min solidaritetsförklaring till er.

5. kalla kårar

Jag skall börja med att skriva att de tips som kan hittas på min blogg utgår från mina egna erfarenheter med Leo. För ett annat barn i samma situation kanske något annan lösning passar bättre, så ta det jag skriver med en rejäl nypa salt.

Som ni redan märkt spelar sömn numera en stor roll i mitt liv. Eller snarare bristen på den… Och hur jag gör för att försöka få mer. Men redan när Leo låg i magen så orsakade han sömnproblem. Inte för mig men för sin mamma. Det är tydligen så att gravida kvinnor kan bli varma i kroppen, i alla fall blev Leos mamma det. Inte så konstigt egentligen när du tänker på att i hennes mage försiggick en biologisk och kemisk process som skulle kunna fylla ett helt bibliotek med doktorsavhandlingar.

Om ni minns sommaren 2006 så var den, precis som i år, mycket varm. 20-30 grader på utsidan och en värmegenerator i magen, Leos mammas sömn blev allt sämre. Då gjorde vi en dyr investering, men det var en investering som visade sig fungera. Vi köpte en luftkonditionering. En portabel historia, väger kanske 20 kilo och ser lite ut som en tillplattad R2D2 fast utan knappar och laservapen. Du ställer den i anslutning till ett fönster, den sprutar kalluft i en riktning och varmluften som genereras leds ut via fönstret genom en böjlig slang på dess baksida. Den har en lite vattenbehållare du tömmer en-två ggr per dag. Vi hade vår i sovrummet.

Även fast vi köpte den billigaste vi hittade var den ganska dyr, den kostade ett par tusen, och (troligtvis på grund av att vi köpte den billigaste) den bullrade ganska mycket. Men den räddade nog förståndet på Leos mamma. Hon fick sova i ett svalt sovrum och när det blev för mycket på dagarna så kunde hon lägga sig framför dess kalla luftstråle och samla kraft. Så sammanfattningsvis, den är dyr, bullrig och inte alls miljövänlig. Men har ni en höggravid kvinna hemma som lider av värmen kan detta vara en lösning värd att överväga för sommaren!

4. en ny kategori människor på lördagsmornar!

Leo vaknar numera ganska regelbundet, runt 06.30-07.00. Detta gäller såklart oavsett om det är helg eller inte. Sedan brukar han sova var tredje timme eller så, det brukar normalt bli en tupplur på förmiddagen, en på eftermiddagen och ibland, men inte alltid, även en på kvällen.

Leos mamma och jag har ganska olika sömnvanor. En av dem rör förmågan att sova på dagen. Om Leos mamma sover en stund på dagen så har hon jättesvårt att somna på kvällen efter, ett problem jag inte har. Så när Leo vaknar på morgonen en lördag eller söndag brukar han och jag därför gå en långpromenad, så att hon kan somna om i lugn och ro. Leo gillar nämligen att träna på att skrika högt i falsett just nu... Sedan när vi kommer hem så lägger sig far och son oftast och sover förmiddag tillsammans.

Normalt när du går runt i Solna vid 7-8 tiden en helg så är det inte särskilt mycket folk i rörelse och de få du möter har hittills i stort sätt alltid kunna klassas in i två kategorier. Den första kategorin är hundägare, som rastar sin jycke. Den andra kategorin är andra småbarnsföräldrar med barnvagn. Kanske är vi en dold majoritet som gör på samma sätt som Leos mamma och jag?

Men nu under maj-juni har en tredje kategori tillkommit på lördagens morgon. Svensexegäng. De är ganska lätt identifierbara. De möts vid en jämt klockslag vid en tydlig mötesplats såsom Råsundastadions parkering eller bankomaten vid Stäket-torget. Det är normalt 8-12 grabbar i oömma kläder, ryggsäck med ombyte och lila kassar från Systembolaget. Alla närvarande känner inte alla för det skakas hand och hälsas artigt med förnamn.

Jag blir lite varm i magen när jag ser svensexegängen, för en svensexa betyder ett snart bröllop. Ett bröllop betyder att två människor älskar varandra så mycket att de bestämt sig för att våga gifta sig. Och, förhoppningsvis, så kan vi få fler kids i Leos ålder i Solna på köpet, alla vinner!

3. att vara pappa är som att vara bakfull?

Vi hade personalfest igår, drygt 3 000 personer från de olika departementen var där. Då det inte blir så många tillfällen att parta sedan Leo kom så hade jag fått kvällen fri och var inställt på att festa rejält. Det blev också en kanonfest. Helge Skoog var lysande i teatersporten! Maud Olofsson var oväntat duktig på Karaoke? Christer Sandelin sjöng samma sånger som han gjort på firmafester i 20 år...

Avrundade kvällen på jobbets terrass i glada arbetskamraters lag. Satt på takets sommarvarma kopparplåt och pratade Skåne med pressekreteraren Niclas. Klockan hann bli närmare 3 på morgonen innan jag bröt upp och cyklade hem. Var i säng runt halv fyra. Som vanligt vaknade jag runt kl 7. Det gör jag alltid nu, helg eller inte. Eller rättare sagt, Leo ser till att vi vaknar då.

När vi vaknat låg jag och pratade några minuter med Leos mamma om hur festen varit. När Leo började hålla låda suckade vi, jag fick en puss och så gick vi upp och avlöste Leos mormor som sovit över. Lyxade till det genom att ta låta cykeln stå och tog tunnelbanan, åt en toast från KorvIngvars till frukost. Väl på jobbet tog jag en kaffe och började jobba. Kom plötsligt på att jag igår druckit två glas skumpa, ett glas vin, fyra eller fem öl, och avrundat med två GT. Således hade jag en klassisk bakfylla. Men varför var allt så välbekant, allt kändes ju som vanligt? Så här mår jag ju alla morgnar på jobbet?

En bissar insikt uppenbarade sig - det är ju så här du mår när du aldrig får sova ut en hel natt! Den normala känslan för en småbarnspappa är således att känna sig konstant bakfull...

Mot bakfylla finns Revigör. Men vad finns mot pappatrötthet? Det måste nog vara en mormor eller farmor som sover över och går upp när Leo vill ha en kram eller lite välling? Leos mamma och jag har tur, vi har fantastiska mammor som flera gånger sovit över och hjälpt oss när ögonen går i kors av trötthet. Heja er, ni kan inte ana hur mycket vi uppskattar er hjälp!

2. om släkternas gång

Min farfar hette Sven. En snäll farfar som jag tyckte mycket om. Dessvärre är min farfar död sedan många år. Identiteten farfar är för mig fortfarande Sven, om någon ber mig associera fritt till ordet "farfar" är Svens ansikte det första jag tänker på.

Min pappa heter Per-Erik. Samma sak här, om någon ber mig att tänka på ordet pappa är det honom jag ser framför mig.

Men!

Sedan Leo kom till oss så har allt hoppat ett steg. Jag är pappa. Per-Erik är farfar. Sven skulle varit gammelfarfar, precis som min farmor Agnes nu är Leos gammel-farmor. Inte så att Per-Erik på något sätt är mindre pappa till mig eller mina två bröder, det är inte det. Men han har även en ny roll nu, en ny identitet. Han är även farfar. Så i det ögonblick som Leo föddes fick innebar detta inte bara att hans mamma och jag blev föräldrar utan också att ett antal nya människor fick en ny roll. Med Leo föddes inte bara en son utan även en ny farfar, en ny farmor, två nya farbröder, en ny mormor, en ny gammel-faster och så vidare.

Som tur är jag således inte ensam om att ha en ny roll. Vi är många som kan hjälpas åt att försöka lista ut på vad som tusan egentligen förväntas av en pappa, eller en farfar, en farmor, en farbror när nästa generation nu har kommit till världen!

Men det kommer nog att dröja innan jag ser mitt ansikte när något ber mig associera till pappa...

1. Första inlägget

Ser ni den underbart vackra bebisen till höger? Han heter Leo, föddes i september 2006 och är mitt första barn.

Jag som skriver heter Thomas och jag fyllde 35 år (!) för en knapp vecka sedan.

En av presenterna på min födelsedag kom från min mamma, Leos farmor, en liten bok som hette Hemliga Pappan.

Boken innehöll bloggtexter från en nybliven pappa i Lund, som på ett underbart sätt sätter ord på sina upplevelser som nybliven pappa. Boken innehåller hans funderingar, från det att han fick veta att han skulle bli pappa till dess han började sin papapledighet.

Inspirerad av Hemliga Pappan har jag bestämt mig för att testa bloggen som ett sätt att skriva ner mina egna tankar kring vår son Leo och hur jag upplever att det är att ha blivit pappa. Syftet är många, alla mer eller mindre själviska. Ett syfte är dagbokens, att i efterhand kunna minnas hur det var när Leo växte upp. Ett annat är så att kunna dela med mig till Leo av dessa texter när han blir lite äldre. Jag vet att jag tycker det är jättespännande att prata med min pappa, Leos farfar, om hur det var för honom att bli pappa. Leos farfar har sedan åtta månader en son som har en son. Leos farmor har ett barn som har ett barn. Jag och mina föräldrar delar upplevelsen av att vara föräldrar, något som inte kan beskrivas, bara just - upplevas.

Förhoppningsvis blir även Leo pappa en dag. Kanske kan han då hitta något stänk av visdom bland dessa texter. I alla fall så kommer han att märka hur mycket hans pappa älskar honom, det kommer att skina igenom i raderna... Sist men inte minst så kan denna blogg vara ett sätt för mina släktingar att följa Leos utveckling. För Leos pappa är både glömsk och disträ, och kanske glömmer att berätta för dem om de där små guldkornen av upplevelser som dyker upp varje dag...

Som att när Leo skall läggas sig i sin spjälsäng så håller jag honom över ryggen med ena handen och fluffar till hans kudde med den andra. En liten fluffning som inte är nödvändig men ett tecken på ömhet, ni som älskar någon vet vad jag menar.

Som att Leo sedan några veckor kryper. Nåja, det är mer ålning medelst hasning än att krypa men fort går det!

Som att kurragömma-tittut just nu är det roligaste som finns. Det går till så att jag lägger mig ner och backar bakom ett hörn eller bakom en dörr. Leo ålar framåt och försöker få syn på sin pappa. När han ser mig kastar jag mig fram och skriker (lagom högt) "TITTUT"!! Leendet och skrattet, Leos hesa och lite kluckande skratt, gör mig varm i magen, får mig att känna mig som en bra pappa.

Som att Leo inte gillar solen i ögonen när vi går barnvagnspromenader. Nu i juni är det mycket sol! Då försöker jag alltid gå på ett sådant sätt att jag skuggar Leo, så att min son skall uppskatta våra promenad lite mer.

Som att när jag kommer hem från jobbet och Leo hör min röst börjar huvudet nästa spinna på honom, var är pappa?! Att se honom spricka upp i ”pappa du är hemma!!-leendet” suddar för några sekunder bort hela världen runt omkring mig och allt känns bra, jättebra.