25. Survival of the snällest?

Leo är aldrig så charmig som tidiga mornar. När du sömndrucken vacklar in, muttrandes något om ”okristliga tider, förgrömmade unge” så möts du av ett leende som bländar dig. Normalt har han vänt sig om i sängen och ligger med ansiktet mot fotändan, d v s den ända som är närmast dörren till hans rum. Ofta så hoppar han upp och ner med armarna och skrattar med hela ansiktet, som om han försöker säga ”pappa, vad jag har längtat efter dig!” Detta får hans morgonsura pappa att smälta så att han bara suckar, tänker ”okej för denna gång”, drar på sig ett par shorts och tar med sig unge herrn på en morgonpromenad i ottan.

Leos mamma tror att detta är en överlevnadsmekanism, för att på så vis minimera risken att vi säljer honom på e-bay, något hans pappa brukar överväga riktigt jobbiga nätter. Kanske skulle ändra inriktningen på doktorsavhandlingen, från incitament i ekonomiska styrsystem till bäbisars morgonhumör? Verkar i alla fall vara mycket roligare att skriva om. Får börja med att kolla runt i kompiskretsen om det är samma symptom hos deras barn, kanske är vi någonting på spåren här…