En liten tillbakablick om hur det var när vi kom hem från BB. Leos pappa har redan skrivit om förlossningen, så det finns inte så mycket att tillägga förutom detta: Många kvinnor hävdar att det gjorde så ont att de trodde att de skulle dö. Leos mamma trodde inte att hon skulle dö. Hon beklagade detta djupt flera gånger under förlossningen. Så var det med det.
Som många andra förstagångsföderskor hade Leos mamma låst totalt på förlossningen. Bara den var överstökad skulle allting vara toppen, med tillhörande fantastisk bebis. Och så var det ju! Förutom att Leos mamma totalt hade missat hur det skulle vara att inte kunna sitta på nästan tre veckor. Eller att man kunde få mjölkstockning. Eller att… man inte blev smal på en gång!!!
Fem dagar efter Leos ankomst kom grannfrun förbi fönstret i den lägenhet vi bodde i då. Leos mamma smilade upp sig och pekade på magen för att visa att Leo hade kommit ut. Grannfrun replikerade med: ”Ja, när ska du ha egentligen? Borde inte bebisen komma snart?”
UUÄÄÄÄÄÄ! (en gråt som bara en hormonstinn, mjölkstockad mamma kan prestera)
PS. Har gått ner nu. Ser inte gravid ut längre. Så det så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
precis så. shit vad tuffa de två första månaderna var. men vilken fanastisk unge man fick!
Skicka en kommentar