268. Inte klippa örat

Leos pappa gillar att klippa sig. Dels är det ganska skönt och dels blir man fin efteråt. Jag har gått till samma frisör, Maro, i många år nu. Eftersom mitt hår växer som ogräs och jag har en kort frisyr så klipper jag mig ganska ofta dessutom, 5-6 veckor brukar det max gå mellan gångerna. Detta gör att jag och min frisör känner varandra någorlunda väl. Vilket är tur. För Leo gillar inte att bli klippt. Inte alls. Att ha ett skyddande skynke som samlar upp håret är uteslutet. I stället sitter Leos pappa i frisörstolen och håller fast en våldsamt slingrande Leo som dessutom vrålar och gråter hysteriskt. Vi brukar vara täckta av hår när det är över och så raka vägen hem till duschen. Att då ha en förstående frisör är då ett klart plus.

Som exempel kan vi ta idag. Efter att ha skjutit alldeles för länge på klippningen ringde jag imorse och fick en tid hos Maro. Redan när bilen stannade på Valhallavägen började Leo ana oråd.
”INTE IN DÄR” skriker Leo när jag släpar honom ner för trappan till salongen. Upp i stolen och så huvudet i ett fast grepp.

”NEEEEJ!!! INNNTE PAPPA!”

Stressnivån ökar. Maro klipper så försiktigt hon kan där hon kommer åt.

”ÅKA HEM NU!”.

Folk börjar titta. Jag spottar ut hårtussar ur munnen. Inte svära inför alla nu…

”PAPPA, INTE KLIPPA!!”

Maro suckar. Folk tittat upp från sina tidningar. Oroliga ansikten kan ses spana från soffan i vänthallen. Varför skriker det stackars barnet så, nyper hans pappa honom undrar de? Leos stressade pappa är i alla fall övertygad om att de tänker så. Klimax kommer när Leo upprepade skriker;

”INTE KLIPPA ÖRAT, INTE KLIPPA ÖRAT!!!!””

Det ironiska är att när vi är klara är det Leo som får en godisklubba för att han var så duktig. Leos pappa har minsann aldrig fått en klubba trots att han sitter stilla varje gång. Orättvist.